Den Sista Bubblan

Om Sverige, Peak Oil och Globalismens Kollaps

Chris Martenson exponerar det exponentiella

Chris Martenson är en amerikansk affärsman och forskare som gjorde sig känd bland annat genom webseminariet A crash course, vilken på 20 lektioner och runt 3,5 timmar ger en djuplodande redogörelse över de förändringar vi står inför (kortare version på 38 minuter här). I november höll han en presentation på Gold & Silver Meeting 2011 in Madrid som är mycket sevärd. Inte minst då Martensen håller isär fakta och spekulation på ett avundsvärt sätt, kanske beroende på hans forskarbakgrund. De första 40 minutera är en kondenserad presentation av dagsläget och resterande 30 minuter är frågor från publiken, vilka även dessa är nog så intressanta. Presentationen i sin helhet är länkat längst ner i detta inlägg, men en sammanställning av de viktigaste punkterna följer här.

I korta drag konstaterar Martenson at alla pengar i själva verket lånas in till existens, och att det finns mer skulder än reella pengar. Systemet fungerar dock så länge skuldsättningen och pengabasen växer exponentiellt. Problemet är nu att den exponentiella tillväxten nått sitt tak, med resultatet att de stora skulderna som byggts upp inte kan betalas tillbaka.

En annan intressant observation han gör är att i en exponentiellt växande situation så accelererar händelserna mer och mer ju närmare slutet man kommer.

I det globala ekonomiska systemet är olja ”the master resource. Oil is how we move 95 percent of everything from point A to point B.” Att oljan passerat peak betraktar många som ett problem, men detta är ett misstag enligt Martenson som istället hävdar att det i själva verket är ett predikament. Ett problem implicerar nämligen att det finns en lösning som tillåter ”business as usual”. Ett predikament innebär att något fundamentalt har förändrats och att man nu är på väg mot ett nytt tillstånd. Försöker man lösa peak oil som ett problem istället för att hantera det som det predikament det är kommer man att fatta felaktiga, potentiellt förödande, beslut som slösar viktiga resurser.

Vi vet att peak oil är nära förestående eftersom man måste hitta olja innan man kan pumpa upp det, och vi peak discovery inträffade redan 1964. Då det tar ungefär 40 år från upptäckt till produktionstopp borde peak oil inträffa någonstans runt 2004. Vilket nu verkar vara fallet, på ett ungefär. Vad många missar är dock att kvantitet bara är halva ekvationen, den viktiga frågan är kvalitet.

Den olja vi pumpar upp idag är av lägre kvalitet i den bemärkelse att den kräver mer energi för att pumpa upp jämfört med innan. Oljan kräver ofta mer energi för att raffinera då den är av sämre kvalitet, men den befinner sig dessutom oftare betydligt djupare eller är mer svåråtkomlig på andra sätt. Dagens oljefält är dessutom betydligt mindre än gårdagens, och kräver även mer energi av detta skäl, sett till deras produktion.

Desto mer energi som krävs för att transportera dagens olja från mark till marknad desto dyrare kommer den att bli, eftersom mer energi är lika med större investeringar.

Vi har alltså en ekonomi som kräver konstant exponentiell tillväxt i kombination med en resursbas som inte kan växa och befinner oss nu i en fas där denna resursbas håller på att ta slut. Med exponentiell hastighet.

En av de konsekvenser detta har lett till är den globala ekonomiska krisen. Det kommer inte heller gå att lösa denna kris genom att skapa nya krediter eftersom det som dessa krediter behöver användas till, resurser som exempelvis olja, inte längre finns i samma utsträckning som de efterfrågas. Nya pengar/skuldsedlar skapar dessvärre inte nya resurser. Det är dock inte det naturliga systemet det är fel på utan vårt rådande ekonomiska paradigm.

Slutsatsen är att vi måste inse att vi befinner oss i ett predikament och att vi behöver ändra vårt ekonomiska paradigm från en tillväxtekonomi till en nolltillväxts ekonomi som hushåller med de resurser vi har.

Några visdomsord från frågestunden:

Deepwater horizon som havererade i den Mexikanska gulfen 2011 skulle, om den hade tömts till fullo på sin olja, ha räckt för att tillgodose världens rådande oljetörst i 12-24 timmar. När oljebolagen investerar så mycket kapital och teknik i så relativt små och riskabla källor vet vi att den enkla och billiga oljan från de stora fältens tid är förbi.

Det tog oss 40 år att gå över från segeltransport till kolbaserad sjöfartstransport, trots att de kolbaserade fartygen var helt överlägsna. Detta berodde på att de kapitalinvesteringar som segelfartyg innebar krävde ungefär 40 år för att förlora så pass mycket i värde att övergången blev ekonomiskt försvarbar. Även om det fanns konkurrensmässigt prissatta elbilar på marknaden färdiga till massiv försäljning idag så skulle det krävas tio år innan ens hälften av bilflottan hade ersatts. Tio år som vi inte har på oss, sett till den mängd olja som står till vårt förfogande.
Idag är situationen dessutom den motsatta rent energimässigt. Vi kommer behöva ställa om från ett billigt och energiintensivt system till ett betydligt mindre energirikt system, något som mänskligheten aldrig har gjort förut.

Vårt framtida transportsystem är elektriskt och den stora utmaningen. Vad vi har idag är primärt en brist på flytande bränsle. Gas skulle kunna hjälpa transportsektorn under en övergångsperiod, men kräver även den stora investeringar.

Runt år 2013 kommer den stora obalansen mellan tillgång och efterfrågan på olja att bli uppenbar för världen. Ett globalt erkännande av peak oil är också att vänta under denna period. Martenson förväntar sig att en eller flera nationer vid detta tillfälle kommer att nationalisera de egna fälten och stoppa produktionen för att behålla resursen för den egna befolkningen. Nämner Norge som en möjlig kandidat för detta.

Martenson konstaterar att oljepriset på 147 USD per fat 2007, som föregick den amerikanska ekonomiska krisen, i sin tur föregicks av sex kvartal på raken med rekordlåga reserver. Efterfrågan var alltså större än tillgången, därav det höga priset. Inför nästa krasch (2013?) räknar han med en dubblering av priset till 200 USD. Vi kommer även att betala det priset eftersom oljan egentligen är långt mer värdefull än detta.

Vad gäller uranets framtid så har Kina 36 reaktorer under uppbyggnad och söker 40 åriga urankontrakt till dessa, men har svårt att hitta uranleverantörer i dagsläget. En tredjedel av allt uran som bränns idag i reaktorer kommer dessutom från kasserade stridsspetsar då vi producerar mindre uran än vi använder idag. Idag är ungefär 440 reaktorer i bruk, ska vi ersätta den energi som oljan kommer sluta bidra med krävs uppåt 3-4000 reaktorer. Något som ter sig minst sagt osannolikt med tanke på hur svårt det är för Kina att garantera uran för sina 34 nya kärnkraftreaktorer.

Kina håller överlag på att köpa upp resurser och binda upp leverantörer i långa kontrakt över hela världen och importerar idag betydligt mer än vad de använder av i princip allt som kan lagras. Det är tydligt att Kina förväntar sig en betydligt resurssnålare framtid. Om detta visar sig vara ett effektivare sätt än att ta kontrollera resurser genom militära medel får framtiden dock utvisa.

Annonser

Peak Oil – En lathund

Peak Oil refererar till den punkt i den globala oljeproduktionen där den maximala produktionen har uppnåtts. Den tidpunkt där vi rent teoretiskt har använt ungefär hälften av all olja vi nånsin kommer att använda. Efter denna tidpunkt börjar produktionen falla, med långtgående konsekvenser.

Ett ofta refererat till koncept i dessa sammanhang är Hubbert kurvan. Denna graf beskriver den teoretiska livscykeln på en eller flera oljefyndigheter. Den amerikanska geofysikern M King Hubbert introducerade denna kurva redan 1956 som en modell för när de amerikanska oljefyndigheterna skulle nå sin topp och produktionen skulle börja vända nedåt. Han kom fram till att den amerikanska produktionen skulle nå sin topp cirka 1970 och fick sedermera rätt1, trots stora protester från branschen. Konceptet var etablerat.

När man idag pratar om Peak Oil, ett begrepp som myntats av organisationen ASPO, syftar man på den globala oljetoppen, vilken förmodligen kommer ta formen av en produktionsplatå snarare än en ”peak” som representerar produktionstoppen under några år innan den oåterkalleligt viker nedåt. Denna platå tycks ha inletts år 2005, då den genomsnittliga globala produktionen av råolja har legat mer eller mindre konstant sedan dess, trots att priset på oljan har ökat med i genomsnitt 20 procent per år sedan dess.

Bredvid kurvan för Peak Oil kan man ställa den kanske intressantare kurvan Export Land Model som beskriver den globala oljetillgången efter att man dragit ifrån de oljeproducerande ländernas egna konsumtion. Denna modell sätter exporttoppen vid samma tillfälle men indikerar snabbare exportnedgång, vilken kan upphöra helt så tidigt som 2030.

Detta innebär i princip att år 2030 kommer det vara omöjligt att tanka ett bensindrivet fordon om man inte befinner sig i ett land med en egen produktion av råolja. I praktiken kommer dock de oljeproducerande länderna att behöva dra ner på den egna konsumtionen av olja eftersom en viss del kommer behöva exporteras för att möta importbehov av livsmedel med mera. Priset på denna exportvara kommer dock snabbt, långt innan 2030, ha tagit sig utom räckhåll för de flesta plånböcker.

Den största och mest uppenbara konsekvensen av den stundande oljebristen och prisökningen är givetvis markant ökade transportkostnader, lokalt, nationellt och globalt, då olja i dess olika former står för mer än 95 procent av alla transporter.

Dessa ökade transportkostnader kommer inom några år göra de globala förflyttningarna av varor som möjliggjort de senare årens globala ekonomi ekonomiskt ohållbara, med en kollaps av den globala handeln som följd.

Dessa ökande transportkostnader kommer även att vara förödande på mer lokala ekonomier som byggt sin verksamhet på billig olja, men länder som Sverige med ett traditionellt högre bensinpris kommer också att drabbas hårt. Svensk elförsörjning må nästan helt komma från vattenkraft och kärnkraft, men våra transporter är alltjämt nästan totalt beroende av olja.

Oljan är även en central faktor i det globala jordbruket idag, vilket innebär att världen står inför en stundande kaloribrist och kommer får mycket svårt att försörja sina sju miljarder invånare, många av vilka redan idag är undernärda.
Oljan är även en central komponent i många, förmodligen merparten av de industriprodukter som tillverkas idag, liksom i kemikaliska produkter som mediciner. En oljebrist med ökade priser som resultat kommer slå mycket hårt mot ekonomier med konkurser och massuppsägningar som följd.

Korrelationen mellan BNP och olja är utomordentligt stark, och en minskad mängd olja i systemet kombination med ett evigt stigande pris kommer att leda till en kontraherande ekonomi istället för den expanderande ekonomi som alla ekonomiska modeller bygger på. Det finns alltså inget sätt att lösa den kommande krisen genom ökad tillväxt.

De vanligaste invändningarna mot allvarliga konsekvenser av peak oil är att marknaden kommer lösa situationen genom den så kallade prismekanismen och tillgången på fullvärdiga alternativ till olja.

Marknaden kommer lösa problemet.

När priset på olja går upp så kommer andra energikällor att bli mer lönsamma vilket är ett incitament för marknaden att ställa om, lyder det etablerade ekonomiska argumentet. Detta är delvis sant, men eftersom många av dessa energikällor kräver just olja för att utvecklas så är det osannolikt att de kommer bli kommersiellt gångbara på grund av stadigt ökande produktionskostnader.
Det krävs även stora mängder kapital att utveckla nya energiformer, och kapital kommer vara allt svårare att hitta när allt större del av de ekonomiska resurser som finns går till att betala för dyrare olja men även dyrare produkter generellt som resultat av ökade produktions och transportkostnader. Det krävs utöver stora mängder kapital även flera år för att ställa om till ett nytt transportsystem. Även tid är en bristvara givet att vi nu nått den globala produktionstoppen av olja.

Den generella attityden att marknaden kommer lösa problemet genom prissignaler, det vill säga att när en lösning blir för kostsam så nyttjar man en annan, tar inte heller hänsyn till att hela den globala ekonomin bygger på just ett lågt energipris. En alternativ men dyrare energiform tar även resurser från marknaden och leder till samma problem som ett dyrare bensinpris.

Det är alltså högst osannolikt att marknaden kommer kunna fortsätta de premisser vi är vana vid, även om den underliggande teorin har fungerat i mer begränsade ekonomiska sammanhang. Det är dock viktigt att komma ihåg att dagens marknadssystem görs möjligt av ett lågt oljepris, inte tvärtom.

Det finns gott om alternativ till olja som bränsle.

Det finns förvisso flera alternativ till olja som bränsle, men de kräver antingen modifierade eller helt nya motorer, modifierad eller helt ny infrastruktur och löser i många fall, som med el eller bränsleceller, inte ens det underliggande energibortfallet som sjunkande tillgången på olja innebär. Till detta ska läggas att det krävs enorma mängder kapital, energi och resurser för en sådan omställning, vilken blir dyrare i takt med att oljepriset stiger. Det kräver även tid, som noterats här ovan. Tid under vilken tillgången på olja kontinuerligt minskar och priserna stiger. Det primära problemet är dock inte dessa faktorer utan att de alternativ som existerar idag, eller kan förväntas existera inom en snar framtid, inte på något sätt kan ersätta mer än en bråkdel av den olja som kommer försvinna från marknaden.
Lokalt kan det finnas lösningar som kan ersätta oljan som bränsle, men att att hela världens transporter skulle kunna hanteras av en kombination av el, biobränslen och gas är en ren fantasi.

Dessa och ett antal andra invändningar, missförstånd och myter talar Dr Roger Bezdek om här.

Fotnot 1
Hubbert missade produktionskurvans toppnotering med hela 20 procent under de 11.3 miljoner fat råolja per dag de amerikanska fälten faktiskt producerade 1970 då oljefälten i Alaska inte hade upptäckts när han gjorde sina ursprungliga beräkningar, men träffade trots detta rätt beträffade datumet. Kurvan är beroende av två faktorer: mängden olja och hastigheten med vilken vi pumpar upp den. Ökningen av den senare kompenserade i detta fal för ökningen av den tidigare.

Dr Roger Bezdek och Nio Myter om Peak Oil

År 2007 höll Dr Roger Bezdek ett anförande på The Smart Conference i Australien titulerat ”Peak Oil – Myths and realities”. Det tog upp ett antal alltjämt intressanta punkter, lika aktuella idag som för fem år sedan, men utgick från perspektivet att vi ännu inte var vid själva peaken, vilken torde inträffa nån gång mellan 2012-2030, beroende på vems prognoser man utgick ifrån. Den övergripande poängen är att vi står in för en kris i flytande bränsle och inte i det bredare begreppet energi, och att det tar 20 år att ställa om från nuvarande system till ett oljeoberoende energisystem utan att omställningen blir extremt kostsam. Med tio års förvarning så går det fortfarande att klara omställningen, men kostnaderna kommer vara mycket omfattande och påverka ekonomin som helhet i stor utsträckning. Kostsamt, men det kommer gå att hanka sig fram i någon form som inte är alltför olik dagens ekonomi. Väntar man däremot med att börja ställa om tills man är framme vid själva peaken så är det i princip kört för ekonomin, och en allvarlig depression och kontraktion av ekonomin är att vänta.

Såhär i efterhand så kan man konstatera att vi med största sannolikt passerade nämnda peak redan två år innan Bezdeks anförande. Visserligen ser själva peaken snarare ut att vara en utdragen platå, inte minst beroende på den globala ekonomiska krisen som dämpat efterfrågan på energi, men slutresultatet är detsamma. Bezdeks farhågor var redan besannade när han gav sitt anförande för sin australiensiska publik.
Som svensk kan man ta det hela något mer tillbakalutat eftersom vi påbörjade vår övergång redan efter förra energikrisen mer än 30 år sedan. Så tillbakalutade ska vi dock inte vara, vår transportsektor är fortfarande nästan helt dominerad av bensin och diesel, vårt ekonomiska systems behov av exportinkomster påverkas helt av vad som händer utomlands, vilket även vår import per definition gör. Vi kan kosta på oss att vara relativt optimistiska att vårt samhälle inte kommer kollapsa helt, men det relativa har inte de senaste åren som benchmark, utan snarare den icke oljeproducerande västvärlden i stort. Tuffare utmaningar och uppoffringar än de vi upplevde under exempelvis andra världskriget är sannolikt att vänta.

Trots att det inte är dagsfärskt information som erbjuds finns alltjämt en rad punkter värda att upprepa. Bezdek bygger sin föreläsning på nio punkter, villfarelser om man så vill, kring peak oil. Jag redogör för dessa här nedan, inklusive kommentarer.

Nio myter och den korresponderande verkligheten

1 Oljan håller på att ta slut

Nej, det är bara den billiga, lättåtkomliga, lättprocessade oljan vi har byggt vår civilisations energikonsumtion på som håller på att ta slut. Det finns stora mängder olja kvar. Inte sådan olja som man kan tanka bilen med för under 15 kronor per liter, men visst, det finns olja kvar och kommer alltid finnas olja kvar. Om detta kommer vara oss eller framtida generationer speciellt behjälpligt är dock tveksamt.

2 Oljebrister och peakar har folk varnat om i alla år, det är inget nytt

Sant, men alla geologer som varnat om peak oil har inte haft fel. Tvärtomn hade exempelvis Marion King Hubbert rätt i när USA skulle nå sin produktionstopp. Ytterligare indikationer på att entt produktionsfall är att vänta stödjs av att antalet nya fyndigheter har avtagit under 25 år. Eftersom produktionstoppen ligger mellan 20-30 år efter ursprungligt fynd är ett globalt produktionsfall att vänta ungefär nu. Vi pumpar för närvarande upp runt sex gånger så mycket olja som vi hittar i nya fyndigheter och vi har inte hittat en så kallas ”super giant” fyndighet i storlek med Saudiarabiens Ghawar på över 40 år. Om det nu finns fyndigheter av denna storlek kvar, hur kommer det sig att vi kastar pengar och krut på de svåraste källorna idag?

3 Högre priser kommer leda till mer olja

Ekonomer, sägs det ofta i dessa kretsar, är bättre på att hitta olja på pappret än geologer är på att hitta olja i marken. För att inte gå in på en längre diskussion om varför högre pris inte nödvändigtvis leder till ökad produktion hänvisas till det faktum att produktionen inte ökat sedan 2005 trots att priset ökat med många hundra procent. Tekniska och monetära satsningar kan påverka hastigheten med vilket produktionen faller, men inte påverka fallet i sig.

4 Inget att bekymra sig om, världen kommer ta sig förbi denna utmaning som alla de tidigare.

Knappast, om man förväntar sig att världen kommer fortsätta se ut som den gjort de senaste åren.
Problemet denna gång är helt nytt, olikt tidigare energi övergångar i modern historia som alla var gradvisa. Nu riskerar vi istället ett plötslig fall i energikontinuitet som får oljekrisen i slutet av 70-talet att likna en mild bris i jämförelse. De flesta ekonomiska recessioner de senare decennierna har föregåtts av toppar i oljepriset, vilket är oljeprisets allt vanligare förekommande beteende i framtiden. Visst kommer varje topp att dra ner efterfrågan och resultera i ett prisfall, men så länge denna efterfrågan sjunker på grund av kollapsande marknader snarare än frivillig återhållsamhet och medveten politik så gagnar det inte direkt oss i första hand.

5 Bara en ny energikris i ordningen

Näpp. Olja är i princip blodet som pumpar runt det ekonomiska systemet i världen idag. Det finns inget substitut för flytande bränsle idag. Att byta ut systemet mot ett annat typ av bränsle skulle dessutom kosta enormt mycket kapital och ta en väldigt lång tid. Energisystem är nämligen stora, kapitalkrävande, avancerade projekt med lång livstid. Inget man kan ta fram i samma tempo som nya iphonemodeller. En fordonsflotta tar ungefär 15-20 år att byta ut på naturlig väg, alla förändringar som ska ske snabbare än detta kommer stjäla resurser från allt annat som behövs, eller som vi är vana vid, i ekonomin.

6 Förnybara bränslen kommer att rädda oss

Inte en chans. Den del av energimixen som idag utgörs av förnyelsebar energi producerar främst el, inte flytande bränsle. Vi har inte den mark som krävs för att ”odla” motsvarande mängd biobränsle som den olja som vi idag förbrukar. Allt biobränsle av typen etanol konkurrerar dessutom med livsmedelsproduktion och pressar upp matpriserna. Det enda som eventuellt skulle kunna utgöra ett signifikant bidrag är cellulosabaserad metanol från skogsråvaror, men det är ännu osäkert hur hög eroei metanol kan erbjuda. De siffror jag kan hitta talar om en eroi på 2,6, vilket inte på långa vägar räcker för att hålla dagens bilism rullandes längst just långa vägar. Bara för att det måste fungera innebär inte att det kommer fungera, som Bezdek uttrycker saken.

7 Statens involvering behövs inte, marknaden kommer lösa problemet

Staten kommer att behöva involvera sig på flera strategiska och konkreta sätt. Exempelvis kommer staten behöva ställa krav på energieffektivisering, stödja teknisk utveckling och utbildning, informera allmänheten om utmaningarna vi står inför, lägga om skattesystemet så energiförbrukning kostar, så småningom införa rationering av energi och mycket mer. Staten bör dock avvakta med att bestämma vilka enskilda tekniker som ska implementeras i framtiden, detta är något som marknaden gör effektivare på egen hand.

8 Det finns gott om tid

Det kan redan vara för sent, menade Bezdek 2009, och förmodligen hade han rätt. Åtminstone för de samhällen som räknat med minst 20 år till av billig olja. Attbygga en fabrik som konverterar kol till 30 000 fat olja om dagen tar exempelvis tre år att planera och fyra att konstruera. En storskalig satsning på detta skulle ta 10-15 år, och ju mer man väntar desto dyrare kommer det att bli. Ju dyrare oljan blir, desto dyrare blir det att konstruera saker. Och desto mindre pengar över till annat. För den som hoppas på den kanadensiska tjärsanden påpekar Bezdek att det tog 38 år att uppnå en miljon fat om dagen, vilket är fem procent av den amerikanska ekonomins behov. Den maximala minskningen i global produktion får inte heller vara mer än två procent per år enligt Bezdek om ekonomin ska lyckas hantera fallet genom effektivisering och ersättning med andra alternativ. Produktionsbortfallet kommer dessutom sannolikt att hamna på fyra till sex procent när vi väl börjar halka nedåt enligt flera geologer och analytiker.

9 Peak oil är slutet på civilisationen som vi känns vid den

Lustigt not berör inte Bezdek denna sista punkt på föreläsningen nämnvärt. Om det beror på att han inte hade något optimistiskt att avsluta med eller om det har andra orsaker får vi helt enkelt lämna därhän.

Debatt om globala oljetillgångar

Via den emminenta sajten The Automatic Earth  kommer tipset om följande debatt rörande världens resterande oljetillgångar och olika sätt att förhålla oss till dessa. Videon är på någon timma och är kanske mer alternativa svar på frågor än en debatt mellan två parter, men är icke desto mindre sevärd. Om inte annat för att de båda talarna representerar inte bara två olika ståndpunkter och drar två olika slutsatser, de har även helt olika debattekniker. Konstrasten mellan de senare är speciellt intressant, då de ställs så tydligt mot varandra.
Har man inte tid att se klippet har jag nedan gjort en sammanställning av de i mitt tycke viktigaste punkterna tillsammans med helt personliga reflektioner. Som sig bör i en blogg.

I den ena ringhörnan har vi Dr. Tadeus Patzek ordförande för Petroleum and Geosystems Engineering, University of Texas. Tadeus har en faiblesse för fakta och försiktighet, helt klart användbara förhållningssätt om man är en fysiker och ingenjör. Några speciellt intressanta punkter (mina kommentarer kursivt):

Saudiarabien förbrukar nu 28 procent av sin totala produktion på den inhemska marknaden, en ganska rejäl höjning mot för bara några år sedan. Fortsätter ökningen i samma takt kommer Saudiarabien inte att ha någon olja över till exportmarknaden alls om lite drygt 20 år.

Å andra sidan importerar inte USA några stora mängder olja från Saudiarabien, merparten av det landets import kommer från den egna kontinenten. Om den amerikanska transportflottan körde på korrekt pumpade däck så skulle ingen import av olja från Saudi behövas alls, tydligen. Åtminstone inte för tillfället. Den mängd olja på exportmarknaden som kommer finnas tillgänglig för USA (och övriga oljeimporterande nationer, får man anta) beräknas dock halveras fram till 2020. Oljan från gulfstaterna kommer med andra ord även efterfrågas i större utsträckning från det stora landet i väst inom kort, vilket även torde förklara det långsiktiga geopolitiska agerandet i området. Den totala exporten beräknas upphöra redan 2030, något man kan läsa mer om här.

Ekonomiska giganter som Kina och Indien må verka vara på väg mot en stadig tillväxt med ökande energibehov, men de är kolosser på lerfötter. Priset för deras snabba tillväxt är en utbredd miljöförstöring och allvarliga brister på tillräckligt med egna resurser, speciellt i form av färskvatten.

Nya oljefält finns det förvisso ingen brist på, men de är förknippade med stora och kostsamma tekniska utmaningar. Den fält som det talas om befinner sig antingen i oerhört utmanade terräng, såsom under avlägsna Antarktis is eller på djupt vatten under stormiga hav, ofta i geologiska formationer som är mycket svåra att komma åt. En intressant statistik i sammanhanget är att där en oljerigg till havs så sent som 2005 i genomsnitt presterade 1000 till 1400 fat per dag så har dagsproduktionen under 2011 fallit till runt 100 fat per dag och rigg. Kostnadsgrafen pekar alltså uppåt medan produktionsgrafen pekar ned. Inte den typ av ekonomiska situation som traditionellt lockar till sig nya investerare.

Att konvertera kol till olja, ett alternativ för de stater med stora kolreserver, kostar inte bara i pengar utan även i miljöpåverkan med dess ekonomiska konsekvenser. Processen kräver även stora mängder färskvatten, en resurs som inte finns tillgänglig på många av de ställen där kol finns. För vurmare av biobränslen kan det också vara bra att känna till att dessa ofta kräver 100 till 1000 gånger så mycket vatten som olja gör, räknat i kilometerpris.

Opec beslutade nyligen att helt avskaffa systemet med produktionskvoter och det är nu fritt fram för medlemsländerna att producera precis så mycket råolja de vill. Vilket innebär att medlemsländerna i praktiken inte längre kan påverka priset på olja genom att hålla tillbaka produktionen eftersom de nu producerar maximalt. Även för Opec tycks peak oil nu vara ett om inte i ord så i handling accepterat faktum.

I en intressant summerande observation konstaterade Tadeus Patzek att vi konsumerar runt 100 gånger så mycket energi som vi behöver för att överleva som organismer. Mängden energi vi (förmodligen genomsnittsamerikanen, men svensken ligger inte långt bakom, fyra platser bakom för att vara exakt) konsumerar motsvarar den mängd energi en fullvuxen blåval kräver för sin överlevnad. Eftersom ingen av oss väger 40 ton och är stora som ett femvåningshus så finns det klart en del utrymme att banta ner konsumtionen. Vilket var det huvudsakliga budskapet i Dr. Patzek anförande.

Detta verkade vara om inte det diametralt motsatta budskapet som motdebattören John Hofmeister, före detta president för Shell och grundare av Citizens for Affordable Energy, så väl en helt annat slutsats. En välvillig beskrivning av Hofmeister är den av en teknikoptimist med en klart-att-det-går attityd, oavsett omständigheterna. Ett traditionell amerikansk förhållning, om man så vill, på gott och ont. Som före detta chef på Shell får man anta att denne har ett grepp om både tekniken bakom energisektorn liksom ekonomin den är beroende av, något som dock lyser med sin frånvaro i de flesta inlägg. Där Patzek förde fram flera konkreta argument att rapportera hade Hofmeiser mer brandtal, visioner och antaganden att förmedla, få av dessa som verkar ta in det komplexa och bräckliga i oljeekonomin.

Till att börja med så finns det ingen brist på olja idag, och allra minst i USA. Det som saknas verkar, allt enligt Hofmeister, vara den politisk vilja att ge oljebolag tillgång till den federala marken under vilken dessa fyndigheter bara väntar på att exploateras. Drill, baby, drill, som det heter. Visserligen tillstår han att det kan vara dyrare, mer tekniskt komplicerat och att det finns risker med det hela, men sånt går visst att lösa. Summa summarum är att bensinpriset är för högt och behöver inte vara det. Problemet är helt och hållet politiskt. Det faktum att USA inte är energioberoende idag beror alltså på att det politiska systemet har låtit sig påverkas av diverse intressegrupper och inte har förmått göra en långsiktig plan mot detta mål.
Det är dock inte bara den amerikanska politiska styrelsen som är inkompetent, och det spelar ingen roll om det är en demokrat eller en republikan som suttit vid rodret, ingen har förmått styra skutan åt rätt håll, utan alla oljeproducerande nationer som är fundamentalt misskötta av sina respektive stater. Hofmeiser går så långt till att ta Saudiarabien som exempel och menar att regimen genom sin kraft som Opecs swingproducent har hållit produktionen tillbaka för att pressa upp priset till 100 dollar fatet, enkom för att muta den egna befolkningen så att de inte tar efter övriga arabländers upproriska vårkänslor. Hela Opec är en kriminell organisation som skulle fängslas om den var amerikansk eftersom det är en kartell som håller priserna långt högre än de borde vara och tvingar den amerikanska befolkningen till hutlösa priser vid pumpen. Bensinmotorn är dessutom en alltför ineffektiv och gammal uppfinning och borde bytas ut mot något mycket energieffektivare.

Så hur ska vi hindra politisk inkompetens från att förstöra den naturliga utvecklingen mot ett samhälle med rikligt med billig energi till alla, så att nästa generation får det ännu bättre än den tidigare, vilket de självklart förtjänar? Hofmeisters lösning är en oberoende myndighet som reglerar och kontrollerar den amerikanska energisektorn. En slags federal reserve för energi och miljö. The fed är ju trots allt immuna mot den typ av påverkan som politiker så lätt korrumperas av, har varit operationella bakom världens största ekonomi med världens reservvaluta och räddade densamma flera gånger efter krisen 2008, allt enligt Hofmeister.

John Hofmeister gör säkerligen stor succé i många sammanhang där entusiasm, fri företagsamhet, en dos politikerförakt eller allmänt flaggviftande går hem. Inför en publik med rudimentära kunskaper om peak oil och besläktade geopolitiska frågor så känns budskapet rätt malplacerat.

Det finns stora frågetecken kring Hofmeisters förhoppningar, antaganden och förslag. Jag lämnar analysen att en ”oberoende” och odemokratisk instans skulle lösa de problem som det politiska etablissemanget sponsrat av de stora företagen och branschorganisationerna har misslyckats med därhän och fokuserar istället på varför jag är benägen att sälla mig till Patzeks energimässigt betydligt blygsammare framtidsvision.

Till att börja med finns det stora ekonomiska problem i Hofmeisters vision. Visst går det att borra i många av de federalt ägda naturreservaten, ute till havs och på Antarktis. Det är dock förknippat med mycket höga kostnader och kräver ett stadigt världspris på över 100 dollar per fat för att vara ekonomiskt genomförbart. Detta pris är dock långt ifrån den nivå som Hoffmeister tänker sig inom ramen för ”Affordable Energy”. Det är tillika långt ifrån det pris på 20 dollar par fat som det amerikanska samhället och dess industri, åtminstone den del som inte redan exporterats till Kina, kräver för att fungera smidigt.
En ökad produktion av energisnålare bilar, gasdrivna bilar eller batteridrivna bilar kräver enorma mängder kapital för att utveckla och tillverka, och ytterligare kapital för att uppgradera infrastrukturen för dessa. Det kräver dessutom stora mängder kredit om den inhemska befolkningen ska ha råd att köpa dessa nya fordon. Kreditmarknaden är dock inte speciellt lovande, med tanke på hur överbelånad den amerikanske medelklassen redan är.

Det går även åt riktigt med energi till processen att ta fram en ny bil, runt 20 procent av den energi en bil förbrukar under sin livstid. Vilket innebär att framtidens bilar lär bli dyrare i takt med att energikostnaderna ökar. Bilar som drivs av syntetsik bensin eller bensin från kol, kräver även mer energi än traditionella bilar eftersom energi går förlorad i konverteringen. Elbilar kräver dessutom en helt egen energikälla.

Även de tekniska antagandena att exempelvis en elbilsflotta är möjlig vilar på en inte helt realistisk grund. För att tillverka batterier med den teknik vi har idag krävs sällsynta metaller som per definition inte existerar i överflöd. Att tillverka mobiltelefoner och andra batteridrivna verktyg i fickformat på löpande band är inga större problem, men att producera elbilar med deras batterispecifikationer är en helt annan femma. Elnätet, som privatiserades för länge sedan i USA och har liten inbyggd redundans, är dessutom långt ifrån rustat för att hantera några större påfrestningar.

Ny teknik kräver förutom kapital, vilket vi alltså redan idag har brist på, även tid, något annat vi har brist på. Visst finns det lovande batteriteknik, bland annat från IBM. Denna teknik dröjer dock till 2020 innan den i bästa fall kan börja implementeras på bred front. Vid vilken tidpunkt vi redan är en bra bit ner på Hubberts kurva med de ekonomiska och samhällsförändrade konsekvenserna detta kommer att ha fört med sig. Det är även oklart om det Amerika vi känner till idag fortfarande existerar, enligt dignitärer som Professor Johan Galtung .

Ska man eventuellt ge Hofmeister rätt i något så är det att oljepriset idag sannolikt är något högre än det borde vara, sett till de reserver som finns tillgängliga. Om det är OPEC som drivit upp priserna för sina egna ändamål och inte spekulanter senare i ledet kan man dock tvista om. Den av Hofmeister så hyllade oberoende organisationen The Federal Reserve har ju genom att skapa flera biljarder dollar i gratislån till de stora och konkursfärdiga bankerna assisterat dessa i sitt uppköpande av diverse resurser runt om planeten. Man behöver inte vara ett bensinbolag för att köpa stora mängder olja på den avreglerade marknaden, vilket naturligtvis öppnar upp för diverse former av spekulation och därtill hörande ekonomisk vadslagning. Att priset är lite högre idag än det borde vara om det bara handlade om tillgång och efterfrågan må vara sant, men tillgången blir obönhörligt mindre. Oavsett teknikoptimism och orubbat förtroende för de fria marknadskrafterna, vad man nu menar med det.

Visst kan energioberoende uppnås, men priset är en drastisk sänkning av mängden energi landet/populationen i fråga förbrukar, inte genom att borra mer. Olja för 20 dollar fatet, förmodligen det pris Hofmeister anser är det skäliga och det som krävs för att ekonomin och resursförbrukningen ska puttra på oförtrutet, är en total fantasi. En psykotisk sådan, om man på allvar tror på den.

Tadeus Patzek slutar med några väl valda tankar inspirerade av en text på The Energy Bulletin  signerad Wendell Berry. Bland annat menar han, teknolog till trots, att mer industrialisering inte kan lösa de skador som industrialiseringen har orsakat. Vi måste även sluta försöka lösa våra problem genom att ”gå vidare” och lämna dem bakom oss. Vi kan inte lämna dem bakom oss, vi behöver agera här och nu, där vi är, för att lösa dem. Vi måste lära oss förstå källorna till och kostnaderna för vårt ekonomiska liv. Vi behöver överge tanken på att vi är speciella och att vi av någon anledning inte behöver utföra vissa typer av arbeten eller städa upp våra egna röror.

Till sist ska man inte förvänta oss att det styrande amerikanska politiska skiktet ska lösa situationen. Detta skikt existerar primärt för att hitta resurser som möjliggör sin egen fortlevnad och står därför paralyserad inför dessa utmaningar.

Om detsamma kan sägas gälla den svenska politiska eliten är det svårt att sia om, men med tanke på de satsningar det centrala svenska styret siktar på att göra de närmaste åren ska man nog inte räkna med någon plan B från detta håll när fortsatt tillväxt visar sig vara en omöjlighet. Lyckligtvis har vi varken hunnit privatisera eller avveckla fullt så stora delar av våra kollektiva tillgångar, eller bygga upp ett lika omfattande petrokemiskt beroende, så vi har alltjämt ett bättre utgångsläge än vår stora granne till väster.

Energi och ekonomi

Ekonomi och energi är tätt sammanlänkade. Globaliseringen, en handelsutveckling baserad på billig energi som tillåter långa transporter mellan billig arbetskraft och kapitalstarkare konsumenter, står med ena foten i förutsättningarnas förlovade land och den andra rakt i konsekvensklaveret. För att förstå vad som har hänt den senaste tiden, och varför gamla marknads- eller nationalekonomiska lösningar inte kommer att fungera i framtiden, behöver vi reda ut de ekonomiska begreppen. Hur ekonomiska system fungerar, de ekonomiska förutsättningarna, om man så vill.

Ekonomisk tillväxt mäts än så länge med det tämligen klumpiga instrumentet bruttonationalprodukt. Förenklat uttryckt mängden pengar som byter ägare under en viss begränsad tid. Ekonomiskt tillväxt går hand i hand med mängden energi som används i det ekonomiska systemet. Ju mer energi ett samhälle använder desto mer ekonomisk tillväxt, och vice versa.
Det senare av ytterst vikt för vår del. Det bör inte komma som en stor överraskning givet den inneboende arbetskraften i ett fat råolja eller motsvarande kraft i några gram anrikat uran eller en norrländsk älv. Korrelationen mellan energi och ekonomi är helt enkelt utomordentligt stark.

Energi och BNP

Bilden ovan är hämtad från bloggen Flute-tankar som ergjuder en bra beskrivning korrelationenmellan energitillgång och tillväxt på svenska.

Ekonomi, åtminstone i den moderna finansiella och monetära betydelsen, har emellertid ett antal förutsättningar som den inte alls delar med energi.

Ekonomi, åtminstone i den moderna finansiella och monetära betydelsen, har emellertid ett antal förutsättningar som den inte alls delar med energi.

Till att börja med så går det att skapa obegränsat med pengar, något som inte går att göra med energi. Där energi alltid kan översättas i pengar kan alltså inte pengar på samma sätt översättas i energi, en asymmetrisk relation det kan vara bra att lägga på minnet.
Möjligheten att skapa obegränsat med pengar är också något som under de senaste decennierna, då banker och finansinstitut fått allt friare händer, har lett till den största bubblan i historien.
Orsakerna och mekanismera bakom denna är en hel blogg i sig, men något förenklat kan man säga att det är just det faktum att det går att skapa pengar från ingenting som är den centrala orsaken till dagens situation. Det låter kanske något ologiskt, men det är så det går till att skapa nya pengar. Något som måste göras om ekonomin ska växa.

Poängen är att även om nya pengar skapas av banksystemet så är de oftast knutna till ett reellt värde och driver därför inte nödvändigtvis på inflationen. Det något mer mystiska i ekvationen är huruvida själva räntan driver på inflationen. Detta på grund av att de pengar som ska gå till att betala banken ytterst är lånesumman plus framtida ränta, samtidigt som banken bara ursprungligen skapat själva lånesumman men inte räntan, den senare som måste tas från någon annanstans.
Om systemet i sig är hållbart på sikt eller ett gigantiskt pyramidspel med inneboende begränsningar gör jag inget anspråk att ha svaret på, det finns gott om förtroendeingivande och kompetenta ekonomer som argumenterar för båda sidor. Vad de flesta förtroendeingivande och kompetenta ekonomer är överens om, och här vilar jag på de ekonomer som faktiskt förutspådde den amerikanska finanskrisen 2008, är att frestelsen att tjäna pengar genom att skapa lån som saknar motsvarande säkerhet kan orsaka enorma problem.

Den globala finanskrisen vi upplever idag, främst på grund av att amerikanska och europeiska banker och kreditinstitut har haft en liknade oreglerad period av frosseri, är dock betydligt värre. Delvis beror det på att marknaden är så mycket större än bara lilla Sverige för 30 år sedan, men också på grund av helt nya  ekonomiska derivatverktyg som stått de stora aktörerna till buds. Inte nog med att man har kunnat skapa nära nog obegränsat med pengar att låna ut utan täckning, nya ekonomiska verktyg har skapat en marknad som har mer gemensamt med ett kasion än något vi traditionellt har menat med begreppet ekonomi. Genom derivat har extremt komplexa vadslagningsmodeller kunnat leda till enorma finansiella vinster och lika enorma förluster vid små marknadsfluktueringar. Kreditswappar (credit default swaps) har gjort det möjligt att satsa på att andra företag som man gör affärer med inte kommer klara av sina åtaganden gentemot det egna företaget, och därmed skaffa sig en extra ekonomisk försäkring. Det har dock även varit möjligt att köpa dessa försäkringar mot att andra företag, till och med andra nationer, som mn inte själv har affärer med kommer ställa in betalningar, och göra en nätt vinst på detta. Till skillnad mot de mer reglerade spelborden i Las Vegas så har det dock varit fullt möjligt att även påverka utfallet så att det gynnar ens egna vad. Något som Wall Street inte har varit sena att utnyttja. Det har ju, trots allt, varit helt lagligt. Eller åtminstone delvis lagligt. Eller åtminstone väldigt svårt att bli åtalad av myndigheterna vars jobb det är, eftersom dessa saknar resurser. Eller som det kallas i ekonomiska termer, har det funnits stora incitament att agera i vinstmaximerande syfte. Och vinstmaximerat har man gjort, likt spelgalningar med laddade tärningar.

På den amerikanska fastighetsmarknaden buntade man exempelvis ihop så kallade sub-prime lån till folk som egentligen inte var pålitliga låntagare men villiga att betala mer ränta och bakades ihop dessa med prime lån till folk som var pålitligare men inte lika lukrativa räntemässigt. Dessa hackades sedan upp och såldes till investerare med motiveringen att de både var lukrativa genom högre ränta och säkra genom att låntagarna var pålitliga. Eftersom alla kreditvärderingsinstitut gav dessa investeringar högsta betyg, AAA, var det många försiktigare investerade, exempelvis pensionsfonder, som placerade sitt långsiktiga sparande i just dessa. Pengar som helt enkelt försvann när denna marknad crashade. I mer extrema fall gav banker lån till grupper de visste skulle vara tvugna att ställa in betalningarna, sålde dessa lån vidare till andra kunder och köpte kreditswappar som skulle betalas ut om, eller snarare när, detta inträffade. Ett centralt proplem i den rådande eurkrisen är att ingen riktigt vet hur många vad har gjorts som kommer att behöva betalas ut om Grekland går i konkurs och lämnar valutasamarbetet. Priset i “försäkringsutbetalningar” mellan finansmarknadens olika spelpartners kan visa sig vara långt mer än Greklands BNP. Kan visa sig vara en så pass stor del av eurozonens BNP att hela samarbetet hotas.

Det kan vara bra att åter dra till minnes att inga av dessa ekonomiska verktyg och investeringsmöjligheter faktiskt bidrog till ökad produktion eller något annat som ger konkret, fysiskt mervärde för samhället och dess innevånare. På samma sätt som spelborden på ett Kasino eller en triss-lott inte skapar något nytt utan bara fördelar de ekonomiska resurser som tillförts systemet utifrån. Med det undantag att finasmarknaden faktiskt kan skapa nya ekonomiska resurser, utan att motsvarande fysiska produkter skapas någon annanstans. Vad det handlade om var alltså skapandet av nya krediter och monetära värdeökningar hos exempelvis fastigheter utan någon som helst reell tillförsel av faktisk mervärde. Själva grogrunden, för att inte säga definitionen, av en bubbla. Något vars faktiska värde är betydligt mindre än dess tillskrivna värde. Storleken på denna ekonomiska bubbla skapad av finansiella derivat har estimerats till att vara tio gånger så stor som den globala ekonomin. Det vill säga att om alla utbetalningar på de vad som så småningom ska lösas ut faktisk ska hedras så kommer ungefär tio gånger så mycket pengar som existerar i den globala ekonomin behöva byta ägare. Det krävs inte att man är en nationalekonom för att se det fundamentalt ohållbara i situationen. Eller kanske är det rentav så att ju mindre ekonomiskt skolad man är desto tydligare blir orimligheten i rådande system.

Vad har då allt detta med energi att göra?

Det finns flera intressanta slutsatser man kan dra. Till att börja med kan man konstatera att det ekonomiska systemet, oavsett vad nyliberala ideologer gärna hävdar, är inte ett naturligt system som fungerar av sig själv så länge vi inte försöker reglera det. Tvärtom är det ekonomiska systemet i mångt och mycket motsatsen till ett naturligt system. Det är en mänsklig uppfinning och kräver konstant övervakning och reglering för att inte kollapsa.
Det ekonomiska systemet, åtminstone i den form vi praktiserar, har av allt att döma inget tillstånd av dynamiskt ekvilibrium, av jämnvikt. Historien är istället full av dess spillror, de flesta av vilka dött undan genom en kort period av hyperinflation till följd av att penningpressarna gått varma.

En tydlig lärdom att pengar, till skillnad från äpplen och yxor, inte har ett eget värde. De är dock lika känsliga för tillgång som efterfrågan som allting annat som vi begär. Ökar mängden pengar så minskar varje pennings värde och det krävs mer av dem för att byta till sig något av ett mer konstant värde, som ett äpple eller en yxa.

Ytterligare en observation är att när sakers monetära värde frikopplas från deras värde i konkretare termer, som energi, så blir det ganska lätt att blanda ihop prislappen med den praktiska nyttan hos en produkt. Pengar, i det här fallet prislappen, är inte nödvändigtvis en korrekt representation av faktiskt värde.

Ökade energikostnader är det uppenbara exemplet på dessa levnadskostnader och kan, intressant nog, vara den lilla tuvan som stjälpte det amerikanska kreditlasset och initierade den globala finanskrisen. Åtminstone om man får tro ekonomen och energiexperten Jeff Rubin. Enligt hans analys var det just de starkt ökade råoljepriserna i slutet av 2007 och nådde det otänkbara priset 147 dollar per fat under 2008 som gjorde det omöjligt för många så kallade sub prime att både betala för livets nödtorft, vilket i USA inkluderar bilen, och räntan på huslånet. Hade inte oljepriset ökat så mycket, något som inte bara påverkade priset vid pumpen utan även uppvärmningen av huset, matpriserna på grund av transportsträckor och så vidare, hade det förmodligen dröjt ytterligare innan det ekonomiskt ohållbara i situationen hade uppdagats. Men när nyblivna husägare med väldigt små marginaler under de bästa av förutsättningar plötslig fann sig själva helt utan marginaler påbörjade en massiv exodus. I det amerikanska systemet äger nämligen banken huset tills man betalat av det, lånet är alltså bundet till huset snarare än privatpersonen som fallet är i Sverige. Kan man inte betala sina lån lämnar man helt enkelt tillbaka huset till banken. I fallet med sub prime lånen krävdes i många fall inte ens en handpenning av låntagaren, som istället betalade en högre ränta. Att lämna bostaden innebar med andra ord inte en direkt ekonomisk förlust för denna grupp låntagaren, vilket naturligtvis påskyndade processen.

Situationen ledde snabbt till en värdminskning av fastighetsbranschen och ett stort överskott svårsålda hus. Ett dubbelt problem då å enda sidan den förväntade avkastningen till investerarna uteblev och å andra sidan en markant sämre kapitaltäckning för bankerna. Situationen förvärrades snabbt på snöbollars vis och hela branschen stod på randen till en total kollaps och tvingade staten att hitta på nya pengar för att täcka bristerna i de stora bankernas kassaskåp, för att inte dessa skulle ställa in sina betalningar, gå i konkurs, och ta med sig den globala ekonomin i fallet. Idag, fyra år senare, har den amerikanska ekonomin inte hämtat sig, arbetslösheten är på rekordnivå och den ekonomiska aktiviteten påminner allt mer om en depression.

Trots dessa allt annat än ekonomiskt gynnsamma faktorer klättrar priset på råolja sakta men säkert mot den tidigare toppnoteringen, och råvarupriserna överlag ligger långt över vad de borde med tanke på den amerikanska ekonomins situation. Priserna borde enligt rådande teori falla i takt med den ekonomiska aktiviteten överlag, men så har alltså inte varit fallet.

Orsakerna till denna historiskt förbluffande situation är flera, men en central orsak är med största sannolikhet att vi passerat oljeproduktionstoppen och att det finns gott om köpare av den olja som den amerikanska ekonomin för tillfället inte har råd att importera. Priset föll förvisso brant i den ekonomiska krisens kölvatten, men det har sedan klättrat stadigt då den globala efterfrågan på olja, inte minst från de numera kapitalstarka asiatiska ekonomierna med Kina i täten. Intensiv spekulation har sannolikt drivit upp priset ytterligare, en spekulation som eldats på av den amerikanska centralbankens skapande av stora mängder nya krediter för att rädda överbelånade storbanker i finanskrisens kölvatten.

De flesta analytiker som tar med både energi och ekonomi i sina prognoser målar nu upp en helt annan framtid än klassiska tillväxtekonomer talat om. Med största sannolikhet kommer varje globalt försök till ekonomisk återhämtning föra med sig ett ökat pris på olja och andra energikällor, en kostnadsutveckling som kommer punktera återhämtningen lika säkert som den gjorde i början av 2008. Priset på råolja kommer då att falla dramatiskt, om än sluta på en högre bottennotering en senast, för att återigen börja stiga i takt med att den ekonomiska motorn börjar rulla, för att återigen kollapsa strax efter att priset nått en ny toppnotering. En cykel vilken sannolikt kommer upprepa sig tills den globala ekonomin nått ett nytt jämviktsläge baserat mer på den faktiska energinivån vi har att utnyttja.

Ekonomi och energi är alltså tätt sammanlänkade. Energi gör det möjligt för en människa idag att rutinmässigt vara mer produktiv än hundra människor innan den industriella revolutionen. Att fattigare länder i framförallt Asien lyckas konkurrera med energirika västerländska marknader beror inte till liten del på att dessa arbetare ofta har haft en timlön motsvarande en hundradel av vad motsvarande arbetare i väst får betalt.

När vi talar om fattigare länder ska vi dock ha klart för oss att vi pratar om växelkurser mellan valutor mer än om fattigdom i fråga om resurser eller energi. Om den globala ekonomin fortfarande byggde på byteshandel, som ju varit fallet under merparten av vår handelshistoria, skulle resursfördelningen i världen se markant annorlunda ut. Vi skulle helt enkelt inte kunna köpa det vi kan idag då vår valuta räknas som betydligt mer värdefull än den valutan folk i låglöneländer får betalt i.
Ville handelsmännen från förr köpa silke och saffran från Asien var de tvungna att erbjuda något lika attraktivt i utbyte. Idag kan de genom att ha en högre värderad valuta än landet som har resurserna i fråga helt enkelt köpa dessa utan att erbjuda något annat än valuta i utbyte. Valuta blir här en slags skuldsedel som sedan kan användas till att köpa andra resurser på den globala marknaden. Det är ett system som för med sig många fördelar, framför allt att all handel blir enklare då varje enskild transaktion mellan två människor inte kräver en komplicerad värdering av vad utbytet är värt för båda parter.

Vi nu är så vana vid detta system att vi lätt glömmer bort att fysiska pengar i sig nästan helt saknar inneboende värde, för att inte tala om de digitala pengar vi i har sparade på bankernas servrar. Pengar har det värde de har så länge alla som deltar i systemet och använder dessa pengar har förtroende för dem.

Systemet för dock med sig det faktum att valutor kan stiga och falla jämfört med varandra, det vill säga att samma timmes arbete i en valuta kan ha ett helt annat värde i en annan valuta. Något som alltså gör det möjligt för oss att exempelvis flyga till Thailand och leva på en helt annan nivå än vi skulle kunna göra för motsvarande mängd valuta hemma i Sverige. Samma mängd energi som går åt för någon i Thailand att måla ett staket värderas alltså annorlunda än samma mängd tid och energi nyttjat i samma syfte i Sverige. Vi kan köpa billiga importerade telefoner från Kina eftersom en fabriksarbetare i Shenzhen kostar några procent av vad vi skulle behöva betala en svensk arbetare för att montera samma telefon. Visserligen är en svensk industriarbetare delvis dyrare på grund av att denne har rätt till betald semester, 40 timmars arbetsvecka, bättre och därmed dyrare arbetsmiljö, ett antal försäkringar och andra kostnader som arbetsgivaren måste fakturera in, men den stora skillnaden handlar om valutor. Det faktum att den svenska kronan värderas så mycket högre än den kinesiska yuanen.

Den nyliberala ideologin, och de flesta andra tillväxtorienterade ekonomiska teorier för den delen, menar att detta är som sig bör. Med tiden kommer Kina och andra producentländer öka sitt välstånd genom sin handel, valutan kommer att stiga i värde på den internationella marknaden och de kommer till slut att vara lika rika som vi. Låglönearbetet förväntas förmodligen flytta vidare till nya låglöneländer så att de i sin tur kan tillväxa sig till vår nivå och så vidare. Att systemet bygger på ett slags pyramidspel med evig tillgång på billig arbetskraft kan vi lämna därhän, men det utgör en bra illustration av dagens symboliska ekonomi jämfört med pre-monetär bytesekonomi. I det senare fallet har saker det värde de har för att de har det värde de har. I det tidigare fallet har saker getts ett fiktivt värde i siffror och papperslappar, som dessutom skiljer sig markant mellan olika delar i den nu globala ekonomin.

Samma globala energi som genom olika marknadskrafter har gett saker sitt relativa värde i papper, eller digitala siffror, är helt beroende av ett kontinuerligt flöde av energi för sin överlevnad. Utan billig energi blir det svårt att transportera varor från låglöneregioner som producerar till kapitalstarka marknader i norr och väst vilka konsumerar. Utan billig energi blir det svårt att driva maskinerna som krävs för den prisvärda produktionen av varor, oavsett var de produceras. Utan billig energi kommer det ekonomiska systemet att krympa istället för att växa.

Kopplingen mellan energi och tillväxt i ekonomin är ofrånkomlig, men som påpekats tidigare är även ekonomin i sin tur viktigt för energiförsörjningen. Utan stora mängder kapital blir det omöjligt att bygga nya kraftverk eller utveckla miljövänligare, hållbara energialternativ. Det finns dock en stor skillnad mellan energi och pengar, det senare kan man skapa med en tangenttryckning, mängden av det tidigare avgjordes några miljarddels sekunder efter universum föddes, och enligt rådande teorier så går det inte att skapa mer energi än den som redan finns.

Att ta med sig från hela detta resonemang är att pengar, vare sig de är fysiska eller digitala till formen, bara är representanter för värde. Värdet på valuta som omvärlden förlorar förtroende för kan alltså falla som en sten, oavsett om landet med valutan i fråga förtjänar denna förtroendeförlust. Ett målande exempel är hur den svenska kronan i 2008 års amerikanska finansiella kris föll med runt 20 procent mot dollarn, trots att Sveriges ekonomi var, och är, i mycket bättre skick än den amerikanska. Ironiskt nog stärkte detta de svenska finanserna ytterligare då svensk export av exempelvis skogsindustrin över natt blev rejält mycket billigare än våra finska konkurrenters, vars valuta var och är euron.
Samma produkt från två snarlika ekonomier blev alltså 20 procent billigare, inte på grund av effektivare produktion utan på grund av fluktueringar i valuta.

För att hantera utmaningen som peak oil och den krympande traditionella ekonomin kommer att innebära är det alltså viktigt att inte förväxla den fiktiva, symboliska ekonomin med den faktiska ekonomin, den baserad på reella värden eller det vi faktiskt producerar. Det är dock viktigt att förstå hur pengar skapas och vilken roll de har, för att förstå de utmaningar det valutabaserade ekonomiska systemet står inför, och för att kunna diskutera olika alternativ som kan vara oss mer behjälpliga när vi går in i en allt energisnålare epok.

Alternativ till oljan som bränsle

Trots att vi sedan 60-talet dragit ner på vår totala oljeförbrukning avsevärt använder idag dubbelt så mycket olja för våra transporter. Orsaken till detta den utökade privatbilismen. För varje sträcka på 100 kilometer som vi tillryggalägger idag färdas vi 82 kilometer med bil, 9 kilometer med buss, två kilometer med flyg och 7 kilometer med tåg. Av dessa är det idag bara tåg som i större utsträckning drivs av något annat än olja. Ser man till förbrukningen av energityper vid transporter syns detta tydligt. Oljan är drivmedlet för 91 kilometer, sju kilometer står el för och två kilometer utgörs av etanol. En starkt minskad tillgång på olja kommer med andra ord göra ett omedelbart intryck på våra transportvanor. Det kommer som redan påpekats ha en inverkan på långt mer än detta område, men det kommer sannolikt påverka transportsektorn först och mest långtgående. Alternativ till olja står högt upp på dagordningen hos alla som hoppas tjäna en hacka på den nya möjlighet om peak oil kommer att innebära. Än så länge finns det inget som helst alternativ som kan ersätta oljan som drivmedel, för att inte tala om allt annat oljan kan göra. Inga av de alternativ som idag står till buds innehåller samma mängd energi per kubikenhet, och alternativ som batteridrivna elbilar kommer inte ens i närheten. Inga andra bränslen erbjuder samma flexibilitet, kan levereras via ledningar av plast eller metall vid normalt förekommande temperaturer utan att spontant explodera. Och kanske mest signifikant, inga alternativa bränslen har en befintlig rikstäckande infrastruktur. Det finns helt enkelt i dagsläget inget alternativt drivmedel som kan mäta sig med bensin eller ersätta bensin på bred front. Skulle det då vara möjligt att hitta en kombination av andra energilösningar som kan erbjuda en framtid för det personbilsbaserade transportsystem vi vant oss vid? Kan vi ersätta de 93 terawattimmar energi som transportsektorn krävde år 2009, det vill säga 25 procent av vår totala energianvändning, med en kombination av andra mer eller mindre förnybara energikällor? Det korta svaret är nej. Drömmen om en personbilsflotta som tyst och miljövänligt rullar fram över asfalten är inte förankrad i verklighetens förutsättningar. Låt oss betrakta förutsättningarna, eller bristen därav.

Det i dagsläget av politiker mest omhuldade alternativet till bensin och diesel är etanol. Etanol har en del uppenbara fördelar, det har nästan samma energiinnehåll som bensin, 87 procent för att vara exakt, det delar mycket av bensinens flexibilitet, och kräver inte alltför långtgående modifikationer av den befintliga infrastrukturen. Ren etanol har en tendens att erodera motorer över tid, men så länge det blandas ut med bensin så fungerar det mer eller mindre lika bra. Etanol framställs dessutom av växter från den svenska åkermarken och släpper ut betydligt mindre oönskade produkter. En grön, skön produkt, helt enkelt. Att bilindustrin dessutom mer eller mindre alltid har varit inställda på flytande energi som kan levereras medels slang och sprutas in i en tank, snarare än mer praktiska eldrivna lösningar för specifika ändamål, lämnar jag åt vänner av Freud att spekulera kring. Det tål att noteras att elbilen faktiskt föregick bensinbilen och att år 1900 var dubbelt så många av New Yorks bilar eldrivna som bensindrivna. Med införandet av den elektriska startmotorn, en betydligt smidigare lösning än att veva igång bensinmotorn började den bensindrivna bilen ta över, och har dominerat sen dess tack vare lågt bensinpris och längre räckvidd.
Sina praktiska och psykologiska likheter med bensin samt sin minskade miljöpåverkan till trots har dock etanolen vissa signifikanta begränsningar. För det första erbjuder inte etanol en speciellt lovande eroi, inte om man jämför med förlagan bensin. Den bästa utdelningen kommer idag från sockerrör i Brasilien där ungefär tre gånger så mycket energi framställs om går åt vid framställningen. Det är betydligt sämre än exempelvis vad dagens djuphavsborrade olja erbjuder, men det är samtidigt betydligt bättre än den utdelning som amerikansk etanolproduktion levererar. De flesta beräkningar, när alla energikostnader för jordbruk och omvandling av majs till etanol, tas med går det åt ungefär lika mycket energi att skapa etanol som man den får ut av den. Enligt vissa experter är eroi till och med negativt. Man kan fråga sig vad som motiverar styrande politiker att subventionera en industri som uppenbarligen inte har någon som helst möjlighet att ersätta bensin i tanken, men av allt att döma är det just subventionerna som håller igång den amerikanska etanolproduktionen. Den svenska spannmålsbaserade etanolen presterar bättre än den amerikanska men kräver fortfarande dubbelt så mycket energi att framställa som brasiliansk etanol, vilken i sin tur kräver långt mer energi att framställa än bensin. Redan detta skvallrar om dåliga förutsättningar för en etanollösning på transportsektorns problem, men det stora problemet med etanol är dock inte energin som går åt vid produktionen, utan odlingsytorna.
Där olja i princip kräver ett litet hål och ett långt sugrör krävs föga förvånande stora ytor solbelyst mark för samma mängd etanol. Föga förvånande, ska läggas till, eftersom oljan enligt rådande teorier motsvarar tusentals år av lagrad och komprimerad solenergi med organiskt ursprung, framför allt växter och alger. Att samla ihop samma mängd energi i formen etanol under en säsong skulle således kräva tusentals gånger arean den ursprungliga oljan härstammade ifrån. Något som kan vara bra att påminna sig själv om med jämna mellanrum. Priset för återvinningsbar energi är just att den är återvinningsbar, den energi vi kan få ut under ett år idag, inte en lagrad depå med miljoner års solenergi. Ska man utvinna energi från solen genom växter behöver man således stora arealer. Enligt beräkningar tidningen Forskning & Framsteg gjort krävs exempelvis årsskörden från tre och en halv hektar åkrar för att driva en svensk genomsnittsbils resande under ett år. Jämförelsevis beräknas det gå åt 0,41 hektar för att ge mat åt varje svensk med den levnadsstandard vi vant oss vid. Måhända skulle det vara värt att lägga drygt åtta gånger ytan ägnad åt kalorier för mat på kalorier för transport, men det skulle förutsätta att vi hade sådana arealer till övers.
Det finns för närvarande runt 0,30 hektar åkermark per person i Sverige, och vi är således beroende av matimport redan idag. Enligt jordbruksverkets kartläggning 2008 har Sverige små arealer som på kort sikt kan tas i bruk för odling av grödor med kort rotationsperiod, som spannmål och oljeväxter. Även om vi skulle kunna odla på mer ytor än vi gör så är det osannolikt att vi skulle kunna utvinna mer än en liten del av den energi i form av etanolen som vi behöver för att ersätta bensin, diesel och flygbränsle. Det är möjligt att vi med tiden kan utveckla metoder att utvinna mer energi från våra inhemska grödor och skog än vi gör idag, men utifrån de förutsättningar som existerar idag finns ingen storskalig produktionsmöjlighet. Med stigande priser på bensin och diesel kan diverse olika alkohollösningar bli ekonomiska alternativ för en mindre del av dagens bilister, men ökade priser på råolja innebär inte en större total mängd av alternativa bränslen. Ska den svenska bilflottan i någon större utsträckning drivas av etanol behöver den importeras. Import av energieffektivare sockerrörsetanol från brasilianska åkrar har visserligen många fördelar och en relativt försumbar transportkostnad det långa avståndet till trots, men det exporterar i förlängningen bara de problem vi undviker på hemmaplan. Brasilien exporterar två miljoner kubikmeter etanol om året. Sveriges behov om vi körde alla motorfordon på etanol skulle hamna på runt 16 miljoner, för EU skulle siffran hamna i storleksordningen 650 miljoner. Det kräver ingen avancerad matematik att räkna ut att Brasilien skulle behöva utöka sin odlingsyta markant bara för att tillgodose det svenska behovet, yta som med största sannolikhet kommer behövas för att producera mat. Som påpekats tidigare är modernt jordbruk mer eller mindre dränkt i petrokemikalier, olja och naturgas är förutsättningar för den gröna revolutionens höga avkastning. Med mindre inslag av dessa, färre maskiner, mindre konstgödsel och konstbevattning och så vidare, på grund av högre kostnader är en lägre avkastning per åkerareal ett rimligt antagande att göra. Mindre avkastning betyder att större ytor kommer krävas vilket i sin tur innebär att mindre ytor blir över för etanolråvaror, vilka även dessa kommer att stiga i kostnad och därmed i pris. Måhända kommer ett par länder alltjämt att ha en överkapacitet och därmed möjlighet att exportera etanol, men det kommer vara långt ifrån bara den svenska marknaden som kommer efterfråga den och ju längre bort man är, desto mindre sannolikt är det att det fins något kvar när tankern väl nått våra breddgrader. Etanol kanske kan bidra lokalt och småskaligt, men en etanoldriven personbilsflotta som ersätter den bensindrivna förlagan är inget vi lär uppleva de närmaste tiden.

Ett något mer lovande alternativ för Sveriges del kan finnas i skogen i form av metanol, det vill säga träsprit. Metanol är förvisso det enklare och mindre energitäta alternativet, det krävs drygt dubbelt så mycket metanol som bensin för att generera samma mängd energi där det endast krävs 50 procent mer etanol för samma utdelning. Metanol har dock en mer fördelaktig eroi än etanol, genom förgasning av trä till metanol får man ett mer än dubbelt så högt utbyte, metanol konkurrerar inte på samma sätt om åkermark och matproduktion, och metanol kan tillverkas lokalt. Enligt Energimyndigheten är råvarupotentialen dessutom stor, något som innebär att biometanol på sikt skulle kunna ersätta en stor del av dagens fossila drivmedel. I metanolens stall finner man digniteter som nobelpristagaren i kemi 1994 George A Olah liksom svenska miljöentreprenören Björn Gillberg, som även ligger bakom vad som enligt egen utsaga är vara världens första kommersiella metanolfabrik baserad på skogsråvara, värmländsk sådan. Ren metanol i tanken är det dock inte tal om i dagsläget, utan än så länge handlar det om att blanda in metanol i bensinen. I framtiden kan metanol komma att användas som indirekt bränsle i bränsleceller med vätgas för att driva elbilar, eller direkt i bränsleceller gjorda för metanol. Det kan också användas för att tillverka ersättningsbränsle för diesel, och till andra produkter idag förknippade med olja, som plaster och läkemedel. Metanol har med andra ord framtiden för sig, åtminstone i Sverige, på ett sätt som etanolen definitivt inte har, men framtid är framtid och samtid är samtid. Idag finns infrastrukturen som krävs för att använda metanol som inblandning i vanliga drivmedel i andelar upp till 35 procent, enligt Värmlandsmetanol AB, men för högre inblandning krävs nya motorer. Metanol kan med andra ord komma att ersätta en mindre del av vårt oljebehov under det närmste decenniet men har en bra bit kvar innan det kan beskrivas som ett alternativ till bensin för vår törstande fordonspark.

Ett annat populärt alternativ är elbilen, och ska sanningen fram så är det ett väldigt bra alternativ, på teoretiska grunder om inte annat. El är en mycket effektivare energikälla eftersom den kan konverteras till rörelseenergi med en mycket liten energiförlust. Där traditionella bilar har en verkningsgrad på runt 16 procent, det vill säga den del av den tillförda energin i form av bensin som faktiskt når asfalten, har elbilen hela 62 procents verkningsgrad. Där en elbil förbrukar runt två kilowattimmar per mil förbrukar alltså en bensin, etanol eller metanoldriven bil i motsvarande storlek tre till fyra gånger mer. El kan dessutom produceras på en mängd olika sätt, där vätskebaserade bränslen alla har sina specifika begränsningar. Förvisso kan elen i bilen ha producerats av smutsig och energiineffektiva anläggningar med sämre verkningsgrad än bensinmotorns, men elen kan också vara relativt effektivt och förnyelsebart producerad. Energieffektiviteten är alltså relativ, men den relativt mindre mängden som går åt för samma transportsträcka bör kompensera avsevärt. Även om man ser till de flesta bilägares dagliga körvanor så ska inte elbilens relativt korta räckvidd utgöra ett hinder. En elbilsflotta skulle även kunna användas för att klara av de toppar i energiförbrukning som uppstår under de tider på dygnet där flest människor använder el. Förutsatt att batterierna kan kopplas upp mot elnätet på ett smidigt sätt och kan tillföra el till systemet lika gärna som hämta el från det, skulle dessa batterier med fördel kunna nyttjas av systemet när mest el krävs och laddas under de delar av dygnet när energibehovet är lägst.
Elbilen var inte bara en favorit under en kort period i bilens barndom, den har även testats under moderna förutsättningar. Det senaste storskaliga experimentet skedde i Kalifornien under slutet av 80-talet, till elbilisternas förtjusning, vilka inte upplevde några alltför stora problem med den relativt begränsade räckvidden. Tillverkarna delade dock inte denna förtjusning eftersom den kommersiella potentialen inte hade samma räckvidd som deras bensindrivna alternativ, och så fort Kaliforniens stränga regler som skulle begränsa bensinbilens utbredning avskaffats avskaffades även elbilstillverkningen. Istället fortsatte de amerikanska biltillverkarna på premissen att oljepriset inte skulle stiga nämnvärt under överskådlig framtid och lämnade inte bara el- och hybridlösningar åt andra tillverkare, man lämnade även över tillverkningen av små, bränslesnåla bensinbilar till japaner och européer.

Elbilen är alltså både energieffektiv, flexibel, har enorm potential, är beprövad och kostar dessutom mindre att köra per kilometer än bensinbilen. Hur kan det då komma sig att den inte redan tagit över i världens kapitalstarka storstäder? Det beror på att elbilen inte bara behöver el, den behöver någon form av tank för denna el, och dagens elbilsbatterier lämnar mycket att önska. Till att börja med kommer inte ens dagens bästa batterier i närheten av bensintanken i form av energimängd per kubikenhet, vilket innebär att det krävs mycket mer batteri än det skulle krävas bensin för samma sträcka. En annan begränsning är att effektiva batterier är komplicerade att bygga, vilket innebär högre kostnader. Kopplat till detta består batterier av dyrbara och allt mer sällsynta mineraler, vilket skickar priset vidare uppåt och sänker det teoretiska antalet elbilar markant. Ett batteri har även en begränsad livscykel, vilket ytterligare begränsar antalet timmar som batteridrivna elbilar kan tänkas ljudlöst glida runt på vägarna. Visserligen finns det idag laboratorier som arbetar med teknik som i teorin kan ge upp till hundra gånger mer energitäthet än ett litiumjon-batteri, vilket närmar sig bensin, men tekniken är problematisk och det är osäkert om den någonsin kommer att bli kommersiellt gångbar. Några stora genombrott i form av högre energitäthet eller hållbarhet är helt enkelt inte att vänta sig i det kortare perspektivet, enligt Pontus Svens, forskare på KTH.

Även om tekniken att lösa strömförsörjningen mirakulöst skulle uppstå är det dock osäkert om den massproduktion av elbilar som skulle krävas för att gemene man skulle ha råd att byta ut bensinbilen. Både omställningen och produktionen skulle kräva stora resurser, energi, investeringskapital hos biltillverkarna. Dagens numera nästan traditionellt krisdrabbade bilindustri kännetecknas inte direkt av dessa förutsättningar, och på konsumentsidan är det osannolikt att man kommer ha råd ens med en relativt billig elbil då alltför stor del av disponibel inkomst kommer gå åt till de ökade levnadsomkostnaderna som följer i en fallande oljeproduktions fotspår. Detta innebär inte att eldrivna fordon är en ren återvändsgränd, de kan mycket väl ha en viktig roll att spela i framtidens lokala infrastruktur, men de har ingen som helst möjlighet att ersätta mer än en bråkdel av dagens bensindrivna personbilar. Sen bör man även komma ihåg att eldrivna bilar alltjämt kräver ytterligare en energikälla. Bensin är i sig en energikälla, el är bara ett transportsystem för energi.

 Vätgas förs också fram som ett potentiellt drivmedel för framtidens trafik, men är förmodligen det mest osannolika alternativet. Vätgas är i likhet med elektricitet och batterier inte en energikälla i sig, utan snarare en energibehållare. Väte må vara det vanligast förekommande grundämnet i vårt universum, men det krävs energi för att först skapa vätgas som vi sen kan utnyttja. Det är med sin enkla proton och elektron dessutom en mycket liten molekyl även bland andra molekyler, vilket ställer helt andra krav på de tankbilar och ledningar den ska levereras via. Den har även betydligt lägre energiinnehåll jämfört med olja, vilket innebär att den kräver en betydligt större tankbilsflotta för att distribueras, vilket förutom att stöta på patrull rent logistiskt även innebär en betydligt större fara i trafiken då vätgas är långt mer explosivt än bensin. Den kräver i likhet med elbilen även en helt ny bilproduktion, men till skillnad från elbilen en helt ny infrastruktur för att leverera bränslet. Givet dessa förutsättningar så kan nog vätgasalternativet avfärdas summariskt. Gasdrivna bilar och bussar är dock i sig inte en återvändsgränd, flera kommuner och landsting har exempelvis börjat satsa på att konvertera restprodukter från reningsverk för att driva lokaltrafik, och här finns helt klart potential. Dels för att infrastrukturen är lokal med begränsad behov av tankstationer och dels för att energin kan utvinnas lokalt. Det operativa ordet är alltjämt lokal, förutsättningar rikstäckande infrastruktur för gasdrivna bilar stöter på samma problem som med övriga alternativ. Gas innehåller förvisso sin egna energi, men det är en begränsad resurs som inte kommer i närheten av den energi oljan har erbjudit, den kräver en massproduktion av nya bilar om det ska bli ett kommersiellt gångbart alternativ för medelinkomsttagaren och en rikstäckande satsning på tankstationer och infrastruktur för att ersätta bensin och så vidare. En begränsad lösning på den kollektiva tätortstrafiken, men det är allt man rimligtvis kan hoppas på.

Privatbilismen som vi vant oss vid den under efterkrigstiden fram till idag är snart ett minne blott. Bilen, för all den frihet den har erbjudit, har en dyster framtid att se fram emot, då bränslepriserna kommer att gradvis bli dyrare och dyrare. Nybilspriserna kommer även de att gå upp i reella termer eftersom runt 20 procent av den energi en bil gör av med går åt för att tillverka den. Dyrare energipriser innebär dyrare tillverkningskostnader. För normalhushållet som har förmodligen markanta relativa prisökningar att se fram emot inom sin normala konsumtion, lägg på minnet att varje kalori på fatet kräver runt tio kalorier i allt dyrare petrokemisk input, liksom dyrare kostnader för el och uppvärmning, kommer det dessutom finnas mindre kvar i plånboken för sådant som investeringar i elbilar och liknande, i den mån de ens kommer att finnas på marknaden. För de samhällen som byggt sin infrastruktur runt billig olja, i USA bor exempelvis mer än halva befolkningen i en en form av gles villaförort som förutsätter utbredd privatbilism, kommer denna återvändsgränd bli utomordentligt tydlig. I europeiska sammanhang, där en större andel av befolkningen lever i städer och kollektivtrafiken är bättre utbyggd och det är fullt möjligt för merparten av befolkningen att leva utan en privat bil, är läget bättre men långt ifrån bra. De ökade transportkostnaderna kan dock spridas över fler trafikanter, vilket innebär en mindre brutal övergång till en värld baserad på en lägre energinivå. Vad som inte kan kompromissas med är dock högre och högre kostnader för energi, tills vi hamnar i en ny jämvikt som baserar sig på förnyelsebar bränsletillgång. När och på vilken nivå detta blir är svårt att förutsäga, men att tillgången och priset på dessa förnyelsebara bränslen kommer ligga i närheten av de nivåer som vi vant oss vid är inte precis sannolikt, givet de fysiska begränsningarna.

Så långt den oljebaserade transportsektorn. Hur ser den Svenska energimixen ut i övrigt? Jo tack, på pappret är den om inte bra så betydligt bättre än för många andra i-länder. Visserligen tillhör vi de nordliga utmarkerna och kräver därmed något mer energi än de soligare syskonen närmare ekvatorn, men vi har även en del väldigt fördelaktiga naturtillgångar energimässigt. Förvisso inga termiska källor som våra ännu nordligare isländska syskon, men väl en stor dos vattenkraft. I Sverige finns det ungefär 1 800 vattenkraftverk av varierande storlek som tillsammans producerar ungefär hälften av den el vi använder i landet. Biobränsle står för något mer än sju procent av elproduktionen, vind hamnar strax under två procent och avfall nån enstaka procent. Biobränsle och avfall utgör dock en större andel av landets uppvärmning än av landets el. Gas och olja utgör bara två procent av vår elproduktion, vilket måste sägas vara goda nyheter givet den stundande oljebristen. Hela 38 procent av vår elproduktion utgörs dock idag av kärnkraft, och kärnkraftens framtid är inte vad den har varit, av flera skäl. Med ökande oljepriser kommer fler länder att intressera sig för uran som bränslekälla, vilket naturligtvis kommer öka kostnaden för importen av bränslet då vi för närvarande inte bryter uran i Sverige. Kostnaden för uranbrytningen kommer även den att öka i och med att den bygger på oljedriven teknik, det samma gäller kostnaderna för att bygga nya kärnkraftverk, som redan idag innebär enorma kapitalinvesteringar. Ett kärnkraftverk är inte heller något man smäller upp i en hast, det är många tillstånd och mycken planering som ska till först, vilket innebär att en satsning globalt på kärnkraft istället för olja först kommer online om sju till 15 år. Det innebär att den globala marknaden kommer att behöva hantera minst ett decennium av kontraherande ekonomi på grund av energibrist, med alla utmaningar detta för med sig, innan en större mängd uranbaserad energi kommer att kunna tillföras det globala nätet. Som analytikern och kärnkraftsexperten Nicole Foss påpekar så är dock kärnkraft och turbulenta socioekonomiska perioder inte den bästa av kombinationer. Hon vet vad hon talar om, ämnet för hennes doktorsavhandling var just kärnkraftens väl och ve efter sovjetunionens fall. Ironiskt nog kan kärnkraften i framtiden, om de matematiska modeller som existerar idag går att omvandla till fungerande energisystem, faktiskt lösa två akuta problem på en gång. Genom att använda det uttjänta uran som idag förvaras temporärt lite här och var och köra materialet en gång till går det inte bara att utvinna tillräckligt mycket energi för att täcka vårt nuvarande totala behov under resten av århundradet, det sänker även halveringstiden på detta uttjänta bränsle från 100 000 år till endast tusen år. Detta är åtminstone vad Bill Gates har satsat en ansenlig del av sin förmögenhet på. Det låter naturligtvis lite för bra för att vara sant, men enligt prognosen så kommer vi först framåt 2030 kunna avgöra huruvida denna satsning lyckas eller inte. Vilket innebär att den globala ekonomin måste överleva runt två decennier av kontinuerligt minskande energitillgång innan ett eventuellt uppsving är på tapeten. Grunden för detta uppsving ska dessutom läggas under en period av inte bara minskade energi och materiella resurser, utan också under en period av kontraherande ekonomi där investeringar blir allt kostsammare, det kostar mycket tid, pengar, resurser och energi att bygga kärnkraftverk innan de börjar ge avkastning i billig energi. Till sist ska det även påpekas att traditionell kärnkraft inte erbjuder den höga eroi som ofta citeras av dess förespråkare. Tar man, som Foss har påpekat, med kostnader för bland annat uranbrytning, konstruktion liksom nedmontering av kärnkraftverk, och för slutförvaring, blir kalkylen betydligt sämre. Till detta ska läggas att när det är dags att ta ett kärnkraft ur bruk och lösa slutförvaringen så har, per definition, all energi som det kärnkraftverket hade att tillföra tagits ur ekvationen. Framtida generationer kommer alltså konfronteras med stora energikostnader och komplexa tekniska utmaningar utan några idag existerande källor för att hantera dessa. Ett mer teknooptimistiskt, för att inte säga direkt cyniskt, exempel på utnyttjande av billig energi idag på bekostnad av framtida generationer. Måhända erbjuder den fjärde generationens reaktorer, de som använder uttjänt bränsle snarare än nytt uran, mindre energi och erbjuder därför en bättre eroi, men av allt att döma är kostnaderna för nedmontering och slutförvaring alltjämt höga och osäkra element. Tusen år är naturligtvis en betydligt kortare tid för slutförvaring, men det är också en betydligt längre tid att garantera än någon idag levande beslutsfattare kan gå i god för. Som jordbrukarnas pr-representanter tycker om att påpeka ärver vi inte jorden av våra föräldrar, vi lånar den av våra barn. Vad gäller energikällor som kärnkraft med sina alltjämt olösta slutförvaringsproblem och långsiktiga konsekvenser i samband med eventuellt haveri handlar det kanske mer om att låna genom att inteckna våra barns framtid. Konsekvenserna av inteckningar och kostnader för lån kommer dessutom bli allt mer uppenbara allt eftersom ekonomin kontraherar.

Den globala ekonomin drivs av billig energi, 86 procent av vilken kommer från petrokemiska källor i form av gas, kol och olja. Oljan som idag står för 40 procent av denna har en framtid av drastiskt minskad andel att se fram emot och kol eller naturgas kan inte ersätta oljan. Båda kan omvandlas till flytande form, men energikostnaden är hög och slutprodukten innehåller inte samma energimängd som olja. Hur stora reserver vi har och kan realistiskt kan utnyttja av kol och olja diskuteras även dessa flitigt, och det ser inte ljust ut. Framtidens energiförsörjning är inte petrokemisk. Sex procent av vår globala energi kommer från kärnkraften, men även den har en osäker framtid, i dubbel mening. Det är osäkert om den har en framtid alls, givet behovet av långsiktiga investeringar i energi och kapital som inte ger avkastning på många år. Det är även osäkert hur dess inneboende framtida problem ska lösas. Det senare är naturligtvis något som vi inte måste ta hänsyn till idag, men fokus på långsiktig hållbarhet i vår globala energiförsörjning hade förmodligen inneburit en betydligt mindre energikris runt hörnet än den vi nu står inför. Den resterande delen av den globala energimixen på runt åtta procent består av mer eller mindre förnyelsebara energikällor, det vill säga energikällor som kan nyttjas i samma takt utan att gradvis utarma basen för denna energi. Att förvänta sig att denna sektor ska generera resterande 92 procent av dagens, för att inte tala om framtidens, energikonsumtion inom någon snar framtid är inget annat än fantasier. Som exempel kan nämnas att skulle vi använda ved för att täcka vår nuvarande energikonsumtion skulle alla världens skogar vara borta inom loppet av ett par år. En drastiskt energisnålare framtid är oundviklig på kort sikt.

Därmed inte sagt att andra energikällor än de som står oss till buds idag kan spela en viktig roll inom den inte alltför avlägsna framtiden. Ju mer uppenbart det blir att oljan inte kommer att gå ned i pris utan snarare kommer att stiga, desto mer uppenbart blir det att alternativa energikällor kommer att kunna börja konkurrera på allvar. Detta innebär att investeringskapital kommer att söka sig till denna sektor. I en värld där energi är den vara som är minst priskänslig, det vill säga den vara som människor kommer att vara mest villiga att betala för, är det sannolikt att denna sektor kommer dra till sig en hel del av det kapital som kommer vara kvar i omlopp och söka en säker plats att växa på. En febril aktivitet och många nya lösningar är bara att förvänta sig under de närmaste åren. Dessa lösningar kommer, om inte vår grundläggande modeller av hur energi fungerar visar sig vara felaktiga, dock främst att vara av lokal snarare än global nytta. Delvis beroende på att de kommer generera energi lokalt, delvis beroende på att de i sin tur ställer krav på det energinätverk de kommer anslutas till. Som påpekats tidigare är de el-levererande och fördelande nätverken komplexa system i sig och långt ifrån alla system i det globala nätet har förmågan att ta emot och fördela vidare en uppsjö små leverantörer snarare än ett fåtal stora. I periferin lurar andra intressanta tekniker, från gigantiska solfarmer i norra afrika via nanoteknologi till nukleär fusion. Dessa kräver dock alla stora investeringar i infrastruktur, i teknik, i tid och inte minst i energi. Ju dyrare de traditionella energikällorna blir, desto dyrare blir det att ta fram nyare, hållbarare energikällor , som sagt. Många av dessa är projekt kommer därför förmodligen visa sig vara återvändsgränder, givet rådande förutsättningar. Det är dock även möjligt att vi inte har så bra koll på vår grundläggande fysik som vi tror, och internet är fullt av mer eller mindre, oftast mindre, seriösa förslag på billiga nya energikällor. Historien är, som Nassim Taleb påpekar, full av svarta svanar, incidenter och oväntade upptäckter som helt förändrar samhällens bana. Elektromagnetiska generatorer, antigravitation och annat som länge tillhört sciencefiction kan ju bli en del av vår vardag. Lika märkliga ting har redan hänt, bara det att vi är så vana vid dem att vi inte ser dem som märkliga, bara en naturlig utveckling av vår förståelse och uppfinningsrikedom. Allt är relativt, som Einstein påpekade i samband med sin relativitetsteori, en teori som ingalunda togs emot med öppna armar av hans samtida kollegor. Lika lite som Newtons mystiska teorier om gravitationen som en osynlig arm vilken höll fast måne till jorden och jorden till solen. Än idag vet vi inte vad gravitation är, och den som lyckas förklara fenomenet har med största sannolikhet ett nobelpris att se fram emot. Svarta svanar är med andra ord inget man ska räkna bort inför framtidens energiförsörjning, men betydligt viktigare, de är inte heller något man ska räkna med. Den här boken utgår från den teknik och de energikällor som står oss till buds idag, samt vilka förutsättningar de har att leverera energi under den närmaste tiden. De energikällor vi har idag och de förutsättningar dessa har att generera samma mängd energi per capita de närmaste decennierna är obefintliga. Förnyelsebara energikällor har ingen möjlighet att hålla jämna steg med den minskade energiproduktionen från petrokemiska källor, främst olja. Detta utan att ta med en växande efterfrågan på grund av ökande global population och ökande köpkraft från främst asiatiska konsumenter. Ny teknik och nya energikällor kan göra nedgången i energimängd per, framför allt västerländsk industrialiserad, capita något mindre brant, men givet vad vi vet idag om sinande oljekällor och energiutvinnande tekniker, är en energisnålare framtid vad vi har vänta.

En liten lektion i energi

Med största sannolikhet har du som läser detta vid något tillfälle betalt en energiräkning, tankat en bil eller skruvat i en energisnål glödlampa. Det är alla tydliga exempel på energi i vårt dagliga liv, sådant vi är medvetna om. Men det vi är medvetna om är bara en bråkdel av den energi som vi direkt eller indirekt konsumerar, varje dag, år ut och åt in. Kanske tänker vi även på vad vårt kylskåp drar, vad det kostar att värma ugnen till 225 grader i 45 minuter, hur mycket energi går åt till att torktumla kläderna, åtminstone om vi måste betala för det själva. Kanske ägnar vi till och med en tanke åt vad det kostar att värma upp vattnet i kranen eller elementen, hur mycket energi som går åt att fylla på vatten varje gång vi spolar toaletten eller vad en rulltrappa drar. Förmodligen tänker vi inte lika ofta på det, kanske mest för att vi betalar för det mer kollektivt. Vi kanske till och med ägnar de ekologiska äpplena importerade från Chile en stilla undran, de kan ju inte ha varit gratis just att frakta dem från andra sidan jordklotet. Eller kanske är det där skon klämmer, det är ganska billigt att frakta saker så långt. Billigt i pengar mätt, åtminstone. Hur är det sen med möblerna från IKEA och kläderna från H&M?

Två saker skiljer den moderna människan från vår pre-industriella förlaga beträffande energi. Vi använder idag upp till hundra gånger så mycket energi per person som våra förfäder innan kolet eldade på vår industriella bana, och vi är förbluffande okunniga om energi. Innan den industriella revolutionen bodde mer än 80 procent av befolkningen på landet och arbetade i jordbruk. Kopplingen mellan energi och avkastning var för direkt och uppenbar för att någon skulle glömma bort den. Ville man ha något gjort, vare sig det handlade om att värma huset, koka vatten eller ordna en liter mjölk, fick man göra det själv, av egen muskelkraft eller med hjälp av tamboskap. Man var direkt medveten om kostnaderna för varje handling och slösade därför i allmänt inte på den energi som stod en till buds. Det samma gällde mer eller mindre de den del av befolkningen som bodde i städerna, visst kunde arbetsfördelningen se annorlunda ut, den mer välbärgade delen av adeln behövde kanske inte ta hand om sitt eget avfall, men ingenting uppstod eller försvann genom magi.

Energi kom antingen direkt från växter i form av föda som möjliggjorde muskelkraft och värme genom eldande av trä, eller indirekt via föda bestående av djur som i sin tur konverterat växternas energi, eller nyttjandet av djurens muskelkraft mer direkt till arbete. Steget mellan människa och vår växtbaserade energikälla, som i sin tur fick sin energi direkt från solen, var kort, tydligt och väldefinierat. Så är dock inte fallet idag. Vi trycker på en knapp och toaletten spolas, en annan och lampan tänds, vrider på en tredje och ugnen går igång. Blir det nån gång ett varaktigt elavbrott blir vi med ens åtminstone lite mer medvetna om hur beroende vi är av externa energikällor i vår vardag, men elavbrott är, än så länge, ganska sällsynta i storstäderna. För det mesta går vi igenom våra liv fullständigt omgivna av gratis energi men helt omedvetna om detta faktum, blinda för den faktiska energikostnaden som gör vårt överflöd möjligt. Så blinda att vi faktiskt, i allmänhet, inte inser vilket överflöd vi faktiskt har, i de energikrävande och resursförbrukande i-länderna. Detta överflöd beror på att vi idag, till skillnad från tidigare, inte använder förnyelsebar energi med sina inneboende begränsningar. Jorden förmår nämligen bara konvertera en bestämd mängd solsken till kalorier vi kan äta eller elda varje år, eftersom det finns en begränsad mängd mark, en begränsad mängd vatten och en begränsad mängd solsken till buds. Resultatet av denna ekvation fluktuerar naturligtvis från år till år, och genom effektivare metoder att konvertera sol, jord och vatten till kalorier en människa kan tillgodogöra sig lyckades den globala populationen växa mångfalt under de senaste 10 000 åren, till en relativt konstant nivå. Under mer produktiva perioder växte populationen, under sämre år kontraherade den på grund av bristen på föda, men den växte inte snabbare än den kunde föda sig själv. Människor behöver, något förenklat, energi i form av kolhydrater och massa i form av proteiner för att rättfärdiga sin fysiska existens. Där dessa förutsättningar fanns eller kunde skapas, kunde även människor finnas och skapas. För många människor ledde till ett alltför stort uttag av kolhydrater och protein ur biotopen ledde till en försämrad återväxt ledde till svält och decimerande av människostammen. Människan var ett djur som alla andra och levde på samma premisser som alla andra djur. Med det undantaget att människan sedan länge lämnat sin ursprungliga biotop liksom sina ursprungliga vanor, och därmed hade betydligt högre behov av värme och skydd mot de nya rådande förutsättningarna. Människans fotavtryck, efter att vi lämnade hundra tusentals år av jagande och samlande bakom oss och blev jordbrukare, ökade avsevärt. Men denna ökade påverkan till trots så levde vi långt mer i direkt kontakt med naturen och dess förutsättningar, väl medvetna om vad kostnaderna kunde bli om vi tog mer i anspråk än vi hade rätt till. Visst finns det många exempel på kulturer och civilisationer som kollapsat innan den petrokemiska eran, något vi kommer undersöka närmare längre fram, men de enklare, småskaliga, förindustriella jordbrukarsamhällena står sig alltjämt som stabila exempel på hållbara experiment. Eftersom de byggde just på hållbara premisser, en intuitiv förståelse för energi, var den kom ifrån och hur man bäst kunde utnyttja dess ändliga natur.

En intuitiv förståelse verkar dock vara något som mest existerade på individnivå och i små samhällen, med ett par cykler av dåliga skördar och dess konsekvenser i aktivt mannaminne. Människans naturliga preferens att köra så det ryker så länge tillfälle gives har lett till ett otal civilisationers uppgång och fall, vår egen med största sannolikhet inget undantag, något som allt fler européer under den senare medeltiden började känna av. Även om muskelkraft alltjämt garanterade en jordbruksproduktion med tillräckligt överskott till en framväxt av mer komplexa sociala system och ökande befolkning, skedde detta till priset av överutnyttjande av en annan central resurs. Under 1500-talet pågick nämligen en skogsavverkning som vida övergick nytillväxten av skog, och på horisonten väntade vad som såg ut att bli en allvarlig brist på ved för värme och matlagning. Det hela hade sannolikt lett till ytterligare ett tillbakagång för det mänskliga civilisationsexperimentet, om det inte vore för ett par nya ingredienser. Den befolkningskatastrof på grund av energi och näringsbrist som borde ha inträffat avvärjdes under det påföljande århundradet genom införandet av potatis och majs bland grödorna och genom upptäckten av kol som bränsle. Ett slags 16000-tals förlaga till förra seklets gröna revolution, om än i långt blygsammare form. Med tiden krävdes allt mer avancerade metoder för att utvinna kol ur marken, vilket ledde till 1800-talets gruvdrift och uppfinnande av den koleldade ångmaskinen, vars ursprungliga uppgift var att tömma gruvor på vatten. Potentialen hos ångmaskinen var uppenbar och snart utvecklades ångmaskiner för diverse syften, den mest signifikanta av dessa det ångdrivna lokomotivet och järnvägen, med dess konsekvenser för transport av människor och gods.

Kol innehåller visserligen knappt dubbelt så mycket energi som ved, vilket i sig kanske inte skulle räcka för att nära en industriell revolution, men då ska man även komma ihåg att kol ger ungefär 80 gånger så mycket energi vid förbränning mot vad det kostar att ta fram. Eroi för trä ligger på ungefär 30:1, ett ingalunda dåligt energiutbyte och betydligt bättre än många alternativ som förespråkas idag. Träd var dock som noterats en bristvara, vilket inte var fallet med kol. Kombinationen av den rikliga tillgången, det högre energiinnehållet och den låga energikostnaden att gräva fram kol innebar en signifikant höjning av den energi som stod till buds för den snart industrialiserade människan. Dessa nya parametrar expanderades ytterligare med upptäckten av olja, med dubbla energidensiteten som kol och en eroi på 100:1, liksom senare naturgasen. Denna plötsliga tillförsel av rikligt med extra energi, av allt att döma en unik parameter i mänsklighetens historia, innebar flera signifikanta förändringar. Den första och mest uppenbara var naturligtvis att maskiner kunde ta över en stor del av det fysiska arbete som utförts av människor och tamboskap. På 1850-talet så utfördes exempelvis över 80 procent av allt fysiskt arbete i Nordamerika av muskler, en andel som sjönk till under tio procent under tidigt 1900-tal och idag utgör en försumbar andel. En annan välkänd effekt var flykten från jordbrukssektorn till industrin och städerna, där 80 procent av befolkningen hade behövts i jordbruket för att generera ett tillräckligt energiöverflöd för att upprätthålla resterande befolkning i städerna, var förhållandet strax det omvända, och i dagens samhälle är bara två procent av befolkningen i västvärlden direkt sysselsatta inom jordbrukssektorn. En tredje uppenbar utveckling, även om man inte tänker på det direkt, är möjligheten till specialiserade yrken. Ta upp en dagstidning och bläddra igenom jobbannonserna och räkna ut hur många procentuellt sett skulle kunna existera utan det energitillskott som de ändliga resurserna tillfört under drygt 200 år. En ganska pedagogisk övning dessutom, för den som funderar på en karriär i ett betydligt energifattigare sekel. En fjärde och oroväckande osynlig utveckling är den ökade komplexiteten som ökad energitillförsel resulterar i. Vi kommer gå in på detta på djupet längre fram, men svårigheterna för ett komplext system, både teknologiskt, ekonomiskt och socialt, som det moderna, industrialiserade och avancerade samhället vi lever i idag att överleva med sinade resurser i energi och råmaterial, är den centrala frågan denna bok främst söker ta upp.

Tvåhundra år av billig energi i stora lass har, föga förvånade, resulterat i ett oroväckande slösaktigt beteende, åtminstone i de delar av världen som har haft tillgång till denna energi. Intressant nog alltför ofta inte de delar av världen som stått för råvarorna, vilket i sig lett till rätt laddat geopolitiskt läge. Det har även lett till en global befolkningsexplosion, tack vare det petrokemiska inslaget i jordbruket. Som bild x visar har befolkningen ökat mer eller mindre identiskt med ökningen i energianvändning.
Vi använder alltså rikligt med energi i våra dagliga liv, jämfört med bara några genrationer tillbaka. Så hur mycket energi förbrukar vi nu för tiden? Ganska så förbluffande mycket, faktiskt, vilket i sin tur beror på att tillgången på gratis energi tillåtit oss att göra så mycket mer. Oljan beräknas ha gjort det möjligt öka vår produktivitet med 70 till 100 gånger jämfört med innan den petrokemiska revolutionen. En liter bensin innehåller 8,9 kWh, ungefär den mängd energi som en normalbyggd, frisk människa producerar under 120 timmars fysiskt arbete. En enda liter bensin motsvarar med andra ord tre veckors mänskligt arbete. Sett ur detta perspektiv blir ett pris på under 15 kronor per liter närmast ett vrakpris, en spottstyver, absurt billigt. Vad skulle det inte kosta att betala ett gäng människor för att knuffa bilen samma sträcka som en liter presterar? Ta med i beräkningen att det skulle ta betydligt längre tid, och folk generellt får betalt per timme. Vi är så vana vid billiga energipriser att vi i allmänhet tycker 15 kronor är lite väl dyrt för en liter bensin, eftersom vi jämför priset med det pris vi är vana att betala, inte med vad en liter bensin faktiskt uträttar för oss i rent arbete. En lång och ihållande period av riklig tillgång på billig energi har resulterat i en utomordentligt vag uppfattning om hur mycket energi vi använder i vårt dagliga liv. Energi som idag till största delen hämtad från petrokemiska källor är för den industrialiserade människan vad vatten är för fiskar: ett medium vi totalt omsluts av och använder för nästan allt som fungerar i vår vardag, men som vi bara är marginellt medvetna om.

Ett ganska pedagogiskt sätt att närma sig energianvändning är begreppet energislavar, det antal människor som skulle krävts för att utföra det arbete som vi dagligdags skördar frukterna från. 2009 genomförde tevekanalen BBC ett experiment där man kopplade ur ett intet ont anande engelskt hushåll på fyra personer från det ordinarie elnätet och kopplade upp det mot en egen tillfällig kraftstation. Vad som gör exemplet intressant är att den nya kraftstationen bestod av 100 cyklar och en mindre arme av frivilliga cyklister vars enda uppgift var att leverera tillräckligt mycket kraft för en helt normal söndags aktiviteter i ett helt normalt modernt hem. Den kontinuerliga medelenergin som kan generas av en person på en cykel är för övrigt en sjättedels hästkraft, eller runt 125 watt, varierande lite på faktorer som vikt, styrka och uthållighet. I slutet av programmet konfronterades en förbluffad familj med ett filmteam och en uppsjö av mer eller mindre utmattade volontärer, några som inte kunde gå på flera dagar, vilka gjort det möjligt att ha lamporna tända, teveapparaten på, datorer igång och alla andra elektriska inslag som gör en vanlig söndag till en vanlig söndag. Exempelvis krävdes 24 cyklister för att värma ugnen och 11 cyklister bara för att rosta två skivor bröd. Cyklisterna gjorde dessutom av med mer kalorier än de genererade. Något som kan vara bra att hålla i minnet om man skulle få för sig att själv generera den energi som krävs för att värma sin egen middag. Men om det krävs hundra cyklister som konstant pedalar på för att driva generatorer som skapar den el en familj om fyra personer kräver för en vanlig söndag i hemmet, hur många behövs inte för allt annat som familjen i fråga behöver för det komfortabla liv vi vant oss vid? Energiaktiviteten en söndag i hemmets lugna vrå torde trots allt vara småpotatis jämfört med en mer energiintensiv dag. För att inte tala om all annan aktivitet som krävs för att ens möjliggöra lugna söndagar i hemmet, från råvaruutvinning i ena ändan till avfallshantering i den andra. Det är inga okomplicerade beräkningar att göra eftersom det bara är en liten del av den energi som krävs som visas på elräkningen i slutet av månaden. Hela samhällets energiförbrukning, inklusive företag och industriers produktion, måste tas med i kalkylen. Kostnaden för att hålla dagens infrastruktur i dugligt skick liksom morgondagens energiinvesteringar behöver tas med. Energikostnaden för allt vi importerar, från mat till mikroprocessorer, behöver även det vägas in. Allt som kräver energi behöver tas upp i ett sådant energibokslut, om vi ska beräkna hur mycket energi vi faktiskt förbrukar per person och år. Hur många energislavar som jobbar, dygnet runt, år ut och år in, till maximal kapacitet, för att vi ska leva de liv vi lever.

 Uppgifterna om exakt hur många energislavar medelsvensson behöver är föga förvånande något luddiga, men klimatmagasinet Effekt summerade år 2010 ekvationen såhär:

Tänk dig att vi skulle låta slavar utföra allt arbete som oljan gör åt oss i dag. I Sverige hade vi i så fall behövt 270 miljoner energislavar. För varje svensk skulle 30 personer slita – dag och natt – med att knuffa fram våra bilar, anlägga vägarna, lyfta charterplanen och frakta alla de varor som vi köper, inklusive all mat.

Det innebär alltså inte att vi förbrukar 30 gånger så mycket energi som vi själva skulle kunna generera om vi levde på vår egen muskelstyrka. Eftersom vi knappast skulle kunna arbeta dygnet runt, förmodligen orkar vi inte motionscykla 8 timmar per dag för att generera den mängd energi vi förbrukar, är siffran 90 energislavar kanske mer rättvisande. Modellen har sina begränsningar naturligtvis, vi har inte tagit med kalorikostnaden som skulle krävas för att upprätthålla denna arme av oavlönade muskelarbetare, eller det faktum att vi inte har den odlingsbara marken till övers som skulle krävas för att föda mer än en bråkdel av dem. Men det är en tydlig demonstration över hur mycket energi vi faktiskt förbrukar, medvetet och omedvetet, i våra dagliga liv. Energi som i dagsläget bara till en bråkdel kommer från förnybara källor.
Vår energiförbrukning ligger föga förvånande en bra bit över det globala genomsnittet, men det ligger även en bit över det europeiska genomsnittet. Faktum är att Sverige ligger bland topp 20 av jordens länder i fråga om energiförbrukning, men har till skillnad från majoriteten av denna exklusiva grupp inga egna petrokemiska fyndigheter eller geotermiska källor som skulle kunna åtminstone delvis motivera vår höga energiförbrukning. Per capita förbrukar vi runt tre fjärdedelar av den energi USA gör, en nation som inte direkt är känd som sparsam i dessa sammanhang.

Motiveringen till att vi använder så pass mycket mer än det europeiska genomsnittet brukar vara att vårt kalla klimat kräver det, och mycket riktigt så ligger alla skandinaviska länder utom något sydligare Danmark bland topp 20. Och visst motiverar nordligare breddgrader ett större energibehov under det kallare halvåret, men frågan är om uppvärmning och snöröjning snarare är en etisk rationalisering snarare en vad det extra energiuttaget faktiskt går till. Den materiella levnadsstandarden har länge varit högre i de nordiska länderna än övriga Europa, vilket bland annat kan utläsas ur fler prylar i hushållen som drar mer ström liksom mer pengar i hushållen att betala för prylar och ström. Kostnaden för el har, trots skatter, inte heller varit speciellt hög. Enligt IEA så låg priset för hushållsel 2010 på medel i en jämförelse mellan 25 industriländer, och elkostnaden för industrin låg rejält under medel. Förklaringen till vår rikliga elkonsumtion beror på vår rikliga tillgång på den genom kärnkraft. Hela 25 procent av vår elkonsumtion kommer från denna källa, mer än någon annan nation i världen. Något som i sin tur föga förvånande lett till en utveckling vilken gynnat elintensiv industri. En tredjedel av vår energiförbrukning kan även härledas till råolja och oljeprodukter. Vi har med andra ord all anledning att ta höjda priser på råolja under övervägande i vår framtida planering i energisammanhang. De goda nyheterna är att nästan hälften av den el vi använder idag kommer från förnybara energikällor, främst vattenkraft, och ambitionen är att hela den svenska energiproduktionen ska vara förnybar till 2050. Att bygga vattenkraftverk, vindkraftverk, biobränsleeldade kraftvärmeverk eller vågkraftverk kräver än så länge petrokemisk energi, något som alltså kommer kosta långt mer om 30 år än det gör idag. Den andra komponenten som ska till för en sådan djärv utbyggnad är kapital, som även det kommer vara en bristvara i framtiden av anledningar vi kommer gå in på senare. Sverige har med andra ord bättre förutsättningar än många andra länder med jämförbar levnadsstandard, men vi kommer icke desto mindre att behöva skaffa oss desto mer blygsamma energivanor. Speciellt vad beträffar de vanor vi har rörande petrokemisk energi.

Vad är olja?

 Exakt vad olja har sitt ursprung råder det ingen absolut konsensus om i den vetenskapliga världen. Den bredare uppfattningen är att olja är organiskt material som under miljoner år och högt tryck har kondenserats till en mycket, mycket energirik vätska. En smalare uppfattning är den så kallade abiotiska teorin, att olja inte skapas av biologiskt material utan av mineraler inne i jorden som under extremt hög hetta och tryck bildar de bekanta petrokemiska molekylerna och med tiden sipprar upp till nivåer där vi kan borra efter den. Båda teorier har har en empirisk evidensbas att stödja sig på och det har egentligen ingen betydelse vilken som är korrekt, annat än att den senare skulle innebära att oljedepåerna borde fyllas på igen. Detta är dock en process som uppenbarligen inte går tillräckligt fort för att hindra de källor vi börjat tömma från att sina helt, och ser man på det genom geologiska glasögon så är det sannolikt en ganska långsam process. Om det gick fortare och det pågått en miljard år eller mer så borde det finnas betydligt större depåer än det verkar göra.

Oljans ursprung lämnad därhän så är molekylen i sig närmast ett litet mirakel av mångsidighet. Den innehåller förvisso en imponerande mängd energi som frigörs vid förbränning och möjliggör 95 procent av alla jordens transporter globalt, men den kan så mycket mer. Olja är huvudingrediensen i många av industrialismen centrala produkter, som till exempel plast, vilket tar cirka fyra procent av världens råolja i anspråk för sin framställning. Olja är en av de två stora ingredienserna i den gröna revolutionen som gjort det möjligt att föda snart sju miljarder människor istället för de två miljarder som levde i början av den industriella revolutionen. Den andra ingrediensen är för övrigt naturgas, en annan typ av kolväte som även den har en begränsad framtid. Olja används i tillverkningen av allt från medicin till bildäck, via tandkräm, klister, schampo, insektsspray, mikroprocessorer, kontaktlinser, målarfärg, madrasser, skokräm, deodorant, kreditkort, asfalt, kosmetika, polyester, isolering och en förbluffande mängd andra mer eller mindre centrala produkter för det dagliga livets intensiva lunk. Att tala om den moderna människan och den civilisation vi skapat i andra termer än en petrokemisk epok är egentligen missvisande. En minskad mängd olja har alltså långt allvarligare konsekvenser än bara dyrare och färre transporter, även om redan detta kan visa sig vara spiken i kistan för den globala handel som den moderna ekonomin bygger på. En minskad mängd olja innebär att vi varken kommer att ha råvarorna för de projekt vi vant oss vid under senare år, eller den energi som krävs för att genomföra dem. En minskad mängd olja innebär inte bara att färre prylar kommer att skeppas från Asien till Europa och Amerika, det innebär även att allt färre prylar kommer att tillverkas. Det finns nästan ingenting i våra idag som tillverkats de senaste hundra åren som inte finns där tack vare just olja, och det inkluderar maten vi äter. I detta finner vi en av de mest oroväckande aspekterna av att leva i en värld som kännetecknas av en kontraherande oljetillgång och inte en expanderande sådan, en kontraherande jordbruksnäring. Räknar man ut hur många kalorier vi använder, i formen kolväten, för varje kalori mat som hamnar på tallriken får vi genomsnittet 10:1. Det vill säga att vi använder ungefär tio gånger så mycket energi för att så, bevattna, gödsla, bespruta, skörda, behandla, förpacka och transportera mat som den energi vi faktiskt får ut av maten i sig. Detta ska jämföras med tidigare århundraden där vi odlade av muskelkraft från djur och människor och fick ut fler kalorier i energi än vi investerade. Vilket bara är logiskt, att lägga ner mer energi på att odla mat än den energi man får ut av maten när det väl blivit dags att skörda hade naturligtvis varit ohållbart. Men ohållbart eller inte, med de enorma mänger extra energi som olja inneburit, och näring som naturgas inneburit, har vi på bara 150 år gått från en population på under två miljarder till en population som närmar sig sju miljarder, utan att visa tecken på att sakta ned. Visserligen är det kanske främst den låga barnadödligheten som ligger bakom de senaste årens ökning, men oavsett orsaken kommer det bli mycket svårt att föda denna population utan rikligt med petrokemiska bidrag. Det industrialiserade jordbruket har, med hjälp av olja och naturgas, lyckats odla på platser som var omöjliga utan deras inslag. Konstgödsel har tillfört näring till jordar som saknat egna förutsättningar att odlas på, konstbevattning oftast hämtad från begränsade reservoarer som inte fylls på på säsongsbasis har hållit dem vid liv och diverse maskiner har utfört arbete som tidigare hade krävt en massiv mänsklig närvaro. Vi har, i princip, ätit tio kalorier av olja med varje kalori mat vi satt i oss, men dessa oljekalorier håller nu på att bly dyrare och mer sällsynta. Konsekvenserna blir, i bästa fall, att vi får äta betydligt mindre av det som vi vant oss vid, kött, fisk, frukter och annat från avlägsna platser, och att betydligt fler två procent av oss kommer att få arbeta inom jordbruk. I värsta fall kommer vi under detta sekel uppleva den största massvälten och populationsminskningen i mänsklighetens historia, med alla konflikter, flyktingströmmar och andra katastrofer detta kommer att föra med sig.

 Olja är med andra ord långt mer än något man bara tankar bilen med, det är till olika grad involverat i mer eller mindre allt vi tillverkar, säljer och köper. Hela vår ekonomi bygger på inslaget av olja och även om vi skulle hitta en alternativ energikälla så skulle det inte fylla de övriga hålen oljan lämnar. Nu finns det inte heller något annat som kan ersätta oljan ens som energikälla, oavsett önsketänkande. Inget alternativ som står oss till buds idag utom uran innehåller på långa vägar samma mängd energi per kubikenhet, erbjuder samma flexibilitet, kan levereras via ledningar av plast eller metall vid normalt förekommande temperaturer utan att spontant explodera och, mest signifikant, har en befintlig infrastruktur som täcker hela riket. Det finns helt enkelt inget alternativt drivmedel som kan mäta sig med bensin, och det är högst osannolikt att något sådant drivmedel kommer att finnas tillgängligt inom den överskådliga framtiden. Vi kommer att behöva klara oss med betydligt mindre energi och råvaror i framtiden än vi gör idag, detta är oundvikligt.

Den sista bubblan?

Att leva på kredit, köpa nu och betala sen, leva över sina tillgångar, är inte ett modernt fenomen. För Europas del kan det spåras tillbaka minst till medeltiden. Då var det skogen, vår energikälla för värme och matlagning, som höll på att sina, och den växande befolkningens näringsbehov innebar att åkermarken höll på att ta slut. Upptäckten av kol som alternativ till trä och införandet av energirikare grödor som potatis och majs räddade medeltidsmänniskan från utarmning och svält. Den västerländska civilisationen kollapsade inte, bubblan brast inte. I takt med att kolet blev mer svårtillgängligt upfann vi ångmaskinen som på allvar startade den industriella revolutionen, och mot slutet av 1800talet upptäckte vi oljan, en vida överlägsen energikälla. Dessa i kombination med 1900talets stora energiupptäckter naturgas och kärnkraft har levererat enorma mängder mer eller mindre gratis energi. Dessa tillsammans med den så kallade gröna revolutionen, vår tids svar på medeltidens potatis och majs, har gjort det möjligt för vår civilisation att växa från runt en halv miljard till idag sju miljarder. Sju miljarder som till en allt större del kräver allt mer resurser. Kol, olja, naturgas och uran är dock alla ändliga resurser, och den globala produktionstoppen av olja tycks av allt att döma nu existera i backspegeln, naturgasproduktionen har även den toppat i stora delar av världen och kol att ersätta energiförlusten som detta kommer att innebära existerar inte ens i teorin. De samhällssystem och den globala handel som vi byggt upp är bara möjliga att upprätthålla genom riklig tillgång på billig energi. Det enda vi idag kan säga med stor säkerhet är dock att riklig tillgång på billig energi inte ingår i något framtidsscenario. Vi har enkelt levat över våra energitillgångar, levat på lånat energikapital. När bankkontot är tomt är festen över. När bubblan inte längre går att hålla liv i genom att konstant högt tryck av ny energi kommer den snabbt att återgå till sitt naturliga, hållbara tillstånd.

Det är dock inte bara att ta på sig ytterrocken och gå hem till något så okomplicerat som en energisnålare vardag. Morgondagen lovar att erbjuda en annorlunda värld, med annorlunda förutsättningar och värderingar, radikalt annorlunda från gårdagskvällens vilda fest. Och morgondagen kan vara över oss förr än vi anar. Medvetenheten om detta verkar vara lika minimal bland styrande politiker som hos allmänheten, samtidigt som samhällets maskineri kontinuerligt ökar i komplexitet och därmed får all sämre förutsättningar att klara av stora, hastiga förändringar. Sverige må ha bättre förutsättningar att klara av stigande priser på olja, naturgas, uran och andra stigande energikostnader än många andra medlemmar i OECD, men vi är samtidigt långt mer sårbara idag än vi var på 70talet, då oljepriserna skjöt i höjden senast.

Den här bloggen handlar om vad som är på väg att hända och vad vi kan göra för att göra övergången till ett energisnålare och resurssparsammare samhälle så smidigt och smärtfritt som möjligt. Den är menad att både ge en snabb introduktion för den som vill sätta sig in i problemet samt erbjuda möjlighet att sätta sig in i mer på djupet genom länkar till det bästa nätet har att erbjuda på området.

Post Navigation